Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 2

sOsanninger, som fördubbla din skuld, sade Vanina. Här är brefvet! ropade Antonia och framtog det. Riddaren Luciano kom för tre dagar sedan till Forzolo och återfordrade det; jag sade att jag uppbrännt det; ty för att betyga min oskuld måste jag kunna visa er det. O, huru förändradt var nu den arme ynglingens utseende! Han var blott en skugga af sig sjelf, och vi. trodde alla att hans vålnad trädde öfver vår tröskel. En stor olycka måste ha träffat hbenom., Vanina hade ovilkorligt fattat brefvet, brutit sigillet och kastat en blick deruti. Låtom oss läsa!, sade Eugenia ifrigt och grep efter papperet. En fin rosenglöd lade sig på Vanines ansigte; bennes späda hand darrade då hon undandrog väninnan brefvet. Sedan böjde hon sig med kraft och sade: Säg brefvets författare, att Sampietro: maka blott läser hvad hennez gemål skrifver! Och hastigt ref hon brefvet i stycken, hvilka vinlen upptog och kringströdde i buskarne. Männernas röster kallade nu ned till båten och ned fasta steg följde Vanina genast ropet. Men då Antonias rist efter henve klagade: Ni förlåter icke; grymmare än er mor lemvar ni er trognaste ijenarinna utan ett afskeds;rdo; då stannade Vanina och räckte fliskan handen. Ett fuktigt töcken syrtes skymma hennes ögon, hon böjde sig ned till den gråtande och, då denna halfhögt sade: Och cke heller et enda ord för honom ? slet bon sig lös och gick med väninnan hastigt nedåt stranden. Seglen voro redan spända och båten lösgjord; snart klyfde densamma de klara vågoraa och flög öfver den krusade banan i rikining emot det stora skeppet, som kryssande sväfvade på vattenspegeln. Gråtande låg Antonia jå knä vid stranden, men Voaninas öga vände sig ej till henne eller till hemlandets försvinnande kus. VIUL Färden till Frankrike var JIycklig, oaktadt nan för en snart öfvergåtnde storm måste söka kyddvid de små, uftåinför Toulön Beligma