Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 2

andskärlek, han väntade af dessa herrar, hvars namn historien lysa 84 högt, att de en gång måtte med lifva sina, fest ej privilezierede, medbröder en be järan om enklare, ehuru ej mildrade bördor. Han nade samma bön till Presteoch Borgarestånden och önskade sutligen Statsutskottet lycka och framgång vid behandlingen. af frågan. — Många instämde. F. v. talm. Nils Persson yttrade sin tillfredsstälelse öfver att frågan kommit under ompröfning, men fruktade att den äfven vid denna riksdag ej orda blifva bragt till slut. Han ansåg propositionen i vissa delar mer framhålla statens och ränteagarnes fördelar än räntegifvarnes, och instämde för öfrigt med f. talm. Anders Eriksson. Jöns Månsson från Skåne nämnde huru i hans ort, der grundräntor ej finnas, kronotionden till Lunds akademi ofta måste forslas 36 mils väg och huru, i anledning deraf, räntegifvarne ofta nödgas betala med penningar hvsd man fordrar, ofta 2 å 5 rdr på tunnan öfver gällande priser, hvarföre al!a lerstädes lifligt önska en skatteförenkling. Han afaf vidare en sorglustig historik öfver frågans berandling i Statsutskottet vid sista riksdag, der man våde på afdelningen och plenum hade en ordföranle, som tillika hade samma befattning i Bankouttet, och som för öfrigt var försedd med ett menniskoven och ett träben. Borgareoch Bondeståndens edamö:er sökte väl hålla ihop, men ordföranden örsökte på allt sätt plocka sönder ärendet, han praade, han svor och skrattade — och man ser der muru de höga stånden kunna verka, yttrade talaren, lå de sätta sina träben i utskotten. Ian önskade lerföre, att Gud måtte bevara Statsutskottet från n dylik ordförande, och ins:ämde för öfrigt med Anlers Eriksson. Petter Claeison, Ephraim Larsson och Svartling inskade propositionen all framgång. Strinnlund våminte, att någon tidsutdrägt genacm vederböranles hörande ej kunde uppkomma i fråga om de inlelta räntorna; endast i och för kronans nu bebåll1a räntors förvandliog till några få vore sådant ;ehöfligt. — Ola Månsson framställde, liksom de öregående, anmärknicgar emot kronofogdarnes fö eslagna åtgöranden vid markegångssättningen; deas priskuranter borde såsom hittills fortarande ;ranskas af deputerade. — Härmed förenade sig nånga ledamöter. Sahlström undrade ej att ett slags missnöje nu ppas öfver den kongl. propositionen, vid betrakande af den långa tid, hysrunder svenska folket ått sucka efter skatteförenkliogen och af den nogranna utredning frågan vann vid sista riksdag. Jet förekom honom såsom om man till en del urktlåtit eller förbigått de då antagna goda grunder, vilkas framgång endast tillintetgjordes genom en ändelse inom. Borgareståndet, sedan de två första tånden nekst behandla saken på grundlagsenligt ätt, och bvilket allt vid riksdagens slut qvarlemade ett så bedröfligt minne hos de hemåtvändanle. Tal. måste förkasta propositionens syftning, tt ännu en gång låta detta ärende bero på framtijen och myndigheters tilleller afstyrkande, och nsåg utskottet ej behöfva annatän den uttryckliga nskan, att saken blifver framlagd, färdig till afgöande. Kronofogdarnes rätt att ge sitt omdöme öer och godtyckligt kontrollera uppgifterna till maregången, vore farlig och borde inskränkas endast 1 befattningen med priskuranternes insändeande, ch hoppades tal. för öfrigt att den gamla plågan af londegifvares hänvisning till flera olika personer n gång blifver afskaffad. — Härmed förenade sig Talmin, Odin, Holm, Anders Andersson från Ötergöth!ard m. fl. Uhr gillade de gjorda avmärkningarna, och Daid Andersson lofvade inom utskottet verka efter irmåga, — hvarefter propositionen remitterades till tatsutskottet.