Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 2

farande smärta, och den annars så glada Eugenia skådade stum och betänksam ut i töcknet, som här och der ännu rufvade öfver det svallande hafwet. De suto vid foten af ett urgammalt, förfiallet torn, som fordom vid saraceniske sjöröfvares närmande begagnats till larmsignals meddelande, men nu tjenade de genom nattvak oeh ridt utmattade fruntimren till skydd emot den skarpa sjövinden. Ett raste i buskarre vid sidan af bergsigen drog Vaninas blickar ditåt; förundrad såg hon en qvinna i det lägre folkets drägt framskynda, redan låg denna vid henres fötter och hade fatta! hennes hand, hvilken bon betäckte med heta kyssar. Antonia! du vig:r? ropade Vanina, då hor igenkände qvinnan och uadandrog sin hand steg upp ifrån grushögen cch trädde några ste; tillbaka. Andrea berättade i natt i Forzo!o om el afresas, stammade flickan, och då kunde ingenting hindra mig. Jag måste ännu engång se min fröken, måste för henne bedyra min osku!d. Tio ögon sågo hvad som tilldrog sig! — Och likväl, v.d den heliga modren, oskyldig som det frommaste lam och striffad för er skull! — OO, signora Ornano är en sträng fiu, cet var grymt att utan ucdersökning bortjagas ifrån min fröken, med hvilken jag uppvuxit! Vise:ligen hade den arma Antonia äfven vid förhöret måst bekänna sig skyldig. för att skona en annan, ty intet ädelt hjerta köper friheten igenom förrideri Vanina betrak ade flickan med sällsamt strilande ögon Eugenia afbröt den klagande och sade Du strifvede högt. Riddaren Luciano. — sHade aört om den fremmande friaren inföll flickan häftigt. Han bisvor mig att på aftonen hemligt införa hosom i frökens ru, och då jag vägrade det, bad han mig att tilstäla er ett bref, com skulle varna er för en stor olycka. Af mediidande tog jag brefvet, ty en förlärlig ångest plågade den ädle riddaren, tog det, af kärkk till er, signora; ty hans fört.ifl:n smittzde äfven mig. O mina aniögar!, ropade Eugenia.