Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 2

henne om den inspärrade fadren, så tilltog dock hennes fattning med hvarje tillryggalagd limma. Hon klagade icke, gret icke mera. Den heliga, rena himladrottningen skulle trösta, skydda henne — och att skuldfri blifva värdig denna nåd var hennes varmaste åtrå. Skeppet landade i Marseille oeh Eugenia helsade glad fosterlandskusten — fästningarne Saint Jean, Saint Nicolas och den herrliga kathedralen Saint Lazare. Men Vanina visade ingen förundran, ingen pyfikenhet, äfven då hon gick öfver den folkrika platsen Castelline. Hennes själ var på Korsika bos de älskade, och denna likgiltighet oroade den rörliga, lefnadsglada väninnan, emedan hon ensåg den för en sjukdom — för andlig förslappning. Boastelicas bus på så kallade Paradisgatan var en gammal vidsträckt stenmassa. De öde sårdarne, nakna murarne och de dystra rummen, anstodo icke den vid friska bergsluften vanda Vanina, som då hon med väninnan geomvandrade den vidlyftiga, förvildade trädgårlen invid huset, sade: att hon vid inträdet i let dystra huset öfverfölls af en egen fasa, vilken icke lemnade henne förr än hon ifrån itt rum, igenom ett til!stötande kabinett, uppfexte en smal trappa, som ledde ut på terrasen i trädgården, der man kunde skåda solens ulla glans. Brgze damerna instämde alltså erna i kapten Malespinas mening, att man efer någia dagars hvila borde begifva sig till Paris och personligen hos konungen anropa om nar hjelp emct Genuass våldsamheter. Men ven de älskliga nejder, som Rhone igenomtrömmar, afvunno Vanina intet leende och let hopp som Eugenia fistat vid hufvudstadens torartade, brokiga lif, syntes äfven icke uppyllas. Af naturen utrustad med alla de gåfr, som den sinnliga mannen söker hos in böjelses föremål, och alla dessa gåfvor riska, utan ett vissnadt blod i blomknopjen, icke bortkonstlade igenom modets bizareri, måste ovilkorligt den unga, hänförande Vanina väcka uppseende vid Catharina af Meicis och Carl den niondes hof, det då mest ppige och förledande i hela Europa, och detta