Aftonbladet – 8 mars 1851, sida 2

dessa utskylder? Om denna beråkning slår in och går i na!urlig ordning, mås:e den dock blifva så successiv och omärklig, att förlusten af denna tillökning i statsirkomsterne ej kan medföra något väsendtligt inflytande På hvarje statsreglering; men om den förutsatta stegringen verkligen inträffar, som åtminstone blir fallet med alla räntor, som äro bestämda i Iskogseffekter cch foderpersedar, så synes det licke vara hvarken med rättwisa eller billighet löfverensstämmande, att de IProvinser, hvilkas räntor för närvarande äro uttförde i persedlar, Isom lösas efter markegång, sskola vara blottIstälde för en ständig ökniog af dessa skatter, uader det att andra provinscer, såsom Skåne, Halland, Bleking2, Bohusläm, Jemtland och Herjeådsalen, hafva sina hemmansräntoör fastställde till bestämdt penningebelopp. De äro dock alla delar af samma rike. Och mesningen är ju icke ru att minska de öfrige provinsernas grundskatter, utin endast att betrygga äfven dervarande hemmansegare emot eu fortgående förhöjning af utskylderne; och då man vet, huru betungad jorden är, och att behofvet af lindring i dess bördor ständigt blifvit frambållet, är väl dettta det minsta som kan fordras. Frågan om hemmansräntornes förvandling till fix penningeskatt är, på sätt af 1847 års kommitterades betänkande inhemtas, långt ifrån ny. Redan 1712 anbefallde konung Carl XII under:ökning, om icke sådant vore nyttigast. Kammarkollegium uppgjorde dertill förslag (dock med undantag för militixe-staten), och de derefter upprättade jordeböcker fastställdes 1717, fastän de icke låra kommit att i allmänhet tillämpas. 1719 sökte allmogen, att alla räntepersedlarne måtte utsättas till visst penningebelopp, hvilkem ansökning förnyades vid 1723 års riksdagg. Den 12 Sept. 1743 anförda Rikets Ständer uti underd. skrifvelse, att någon förbättring i kammarverket ej kunde ske, om ej bonden fiage betala sin ränta med penningarn. Detta blef äfven af K. M. fastställdt, fastän det vid en påföljande riksdag, då ett annat parti kom till väldet, lyckades indelningshafvarne att få föreskriften ändrad, så att de återfingo samma rättigheter som förut (ett varnande exempel) och derefter följde äfven samma föreskrift. om alla kronans behållna räntor. Då K. M. den 13 Febr. 1829 aflåt proposition till Ständerna om det af Kammarkollegium uppgjorda förslag till räntornes förvandling i färre persedlar, yttrade hela statsrådet, på sätt det vid propositionen fogade protokoll utvisar: att det syntes vara otvifvelaktigt att, efter våtervunnen stadga i rikets myntvärde, grundskatternes bestimmaade till ett nedsatt oföränderligt belopp i penningar: skulle för jordbruket utgöra en af de största förmåner, som kunde detsamma beviljas. Detta yttrades af den dåvarande gamle kooungens rådgifvare, deras exccell. grefvarne af Wetterstedt, Rosenblad, Mörner och Löwenbjelm, friberre af Nordin, hr Schwan, grefve af Ugglas, friherre Schulzenheim och br Skogman — personer, hvilka hitintills just icke varit misstänkte för något nyhetskrimeri eller några omstörtande förslager. Minne det efter allt detta vore förtidigt att nu, sedan realisationen för 16 år tillbaka blifvit utförd, komma till slut med denna fråga på ett rationelt sått och så att den ej ständigt återkommer? 1 Norge har en dylik förvandling till fix penningeränta af de jordboksrittigheter (Leding, Foring, Fornödspenge, Visöre, Arbetspenge, Fredtold m. fl.), bvaraf en del ännu utgingo i persedlar, med lösen efter capitelstaxt (markegång) reden blifvit tillvägabragt genom en den 17 Dec. 1856 utfärdad lag — sedan der, likasom här, en kommitte varit nedsatt till frågans utredande, samt tillstyrlkt samtliga dessa skatters sammanförar.de och fförvandling under en titel, hvilzet också derefter föreslogs af konungen och antogs af storthinget; men icke börde man att denna sak der mötte något motstånd — och minst ett sådant, som här låtit förspör a sig. Hvad beträffar det nu af hr statsrådet Gripenstedt uppgjorda förslaget att bibehålla en mängd från 3 till 12 så kallade hbutvudpersedlar, olika i olika lim, såsom t. ex. utom spanmål och smör, tackjern, kol, ved, bö, dagsverken, kött, fläsk, lax, strömming, åc. hvarvid det äfven — ehuru dunrkelt förslaget i detta afssende är framstäldt — synes vara afsedt, att vissa persedlar af likartade slag skola utbytas mot andra, t. ex. alla sorter spanmål (ull råg eller korp); oxar, får och kött (ill kött); olika dagsverken till samma slag Oo. s. v., så har man flera gånger förut försökt denna utväg, men alltid mött sådana svårigheter, att förslaget måst öfvergilvas. Han förespeglar väl derigenom den stora inskränkningen af persedlarnes antal emot det puvarande, men men förbiser, att det sednare antaleis storlek egentligen består i de s. k. småpersedlarne, hvilka redan nu årligen reduceras och alltid utgå i penningir. Uti öfriga persedlar blir för hvsrje hemma minskningen obetydiig, cch detta visar sig bäst deraf att, enligt hvad i propositionen omförmäles, den del af nuvsrande persedelräntan, som skulle komma att förvandlas till penningar, i de fleta fall, endast skulle göra 3 å 4 procent och ör hela landet icke mer än 4144,000 rdr, då le fortfarande i persedlar utsatta skulle utgöra ,597,000. Alia bråktal på de bibehållna persedarne torde komma att qvarsti och genom utsyte af vissa räntetitlar mot andra, i förhålande till deras förvandlingsvirde, skulle naurligtvis, äfven der de nuvannde äro utsatte hela tal, båk derå uppkomma. Besväret ned säo!ornas uträknande blefve således i AA ROR RR VR