MATE Sen 6GJE CAS SIS BUF SIFARBIMM SMSIMVE MAIN 6 fluktuerannde varupriser; vissa varuvärdens successiva stiategriog skulle höja skatterna m. m. Till alltlt detta kommer, att propositionen i denna dell innefattar endast ett principbetänkande, unpgefär som när frågan om nya criminallagen wid 1844 års riksdag framställdes. För att komma till ett slutligt resultat skulle, innan ärendet afgjordes, alla skattskyldige höras, kommitteer bildas i alla provinser; kammarkollegium derefter utarbeta ett förslag till de egentliga bestämmelserna, hvarefter frågan skulle bhfva föremål för ny kongl. proposition och ständernes förnyade pröfning. Man skulle således nu, oaktadt detså utmärkta och lofordade kommitteaarbetet 1847, stå ungefär på samma punkt, soom då ständerna först 1778 och sedan år 1817) gjorede framställning om de skattskyldiges hörande i i ämnet; och att ett eller annat decennium skulille ytterligare åtgå, ianan äranet blefve bere1t tillll afgörande, är lätt insedt. Så synas ock reformmens motståndare önska, ty en dylik behandlingg var just hvad presteståndet begärde vid sissta riksdag. Då man ej kan hindra en sak elller vederlägga med skäl, är bäst att blott föramleda nya s. k. utredningar. Härmed har man mu, hvad denna fråga angår, hållit på i snart 1440 år. Nyttan af en sådan taktik vid reformfråggors behandlande har mer än ofta visat sig. Har bond-ståndet en gång sväljt den kroken, så lärirer det nog dröja till dess något resultat ernårås, ty sedan är ju ämnet under ultredning, ococh då kan intet åtgöras! I afseenede å de indelta räntorne, så är äfven den ldänge afbandlade och önskade åtgärden att imdraga dessa till staten, i utbyte emot bestämda anslag för de ändamål hvartill de äro anslagnhe, likasom för alla andra behof, uti den kongl. propositionen undanskjuten. Redan den 13 Nov. 1828 yttrade likväl K. Mej:t uti proposition till rikets ständer: natt de indelta löningsräntornes upphörande och ingående till statsverket emot det att tjenstemännen e:rhöllo kontanta löner, vore i alla afseenden een högst nödig och nödvändig förnbättring i fråga cm aflöningssättet, samt skulle ör landet: blifva en af de nyttigaste förändringar som kunde införas och ständerne begärde äfven att vid följande riksdag derom få mottaga nådig proposition. Vid dennasednare riksdag (1834) förklarade Kongl. Maj:t sig vidhålla berörde åsigt, men ansåg tidpunkten då icke vara iinne, och ständerna uppsköto den äfven, i affbidan, bland annat, på verkningarne af realisatiionen. Samma åsigt vidhölls ock pti en konsgl. proposition den 27 Januari 1840 om landtst:atens lönereglering. Vid 4845 års riksdag fatitades sedan beslut af rikets ständer om en sådan indragning, hvilket beslut dock ej kom till verkställighet, med afseende å det samband frågan erhöll med den stora skatteregleringsfrågan. Nu deremot frånträdes äfven denna grundsats. Med det nu framställda förslaget om upphörande af räntetagarnes optronsrätt böra vis serligen de skattdragande vara belåtne; men hvarföre har man då icke utfört åtgärden på ett sådant sätt, att dermed älven vunnits den förenkling uti administrationen, som varit afsedd? Ty man har nu bibehållit alla det indelta löningssättets olägenheter både för staten och indelningshafvarne, under det man borttager hvad som utgör de sednares fördel, eller vinsten på räntornes disponerande in natura. Etter det nu uppgjorda förslaget skulle likväll för dem qvarstå uppbördskostnaderna samt olä genheten att först efter lång tids förlopp utbekomma sina l3ner. Då var borgareoch bondeståndens beslut vid förra riksdagen, att indelnvingarne skulle uppbäras af statens uppbördsmän och de löntagande få uppbära be: loppet qvartaliter, likasom med kontanta löner förhålles, vida liberalare, och dermed kunde tillika den vigtiga förenkling vinnas i uppbördsverket, som alltsedan 1828 varit med en dylik åtgärd åsyftad. Beträffande den för räntegifvare bibehållna rätt att, då markegången för året är låg, upp-l; säga och in natura leverera sin spanmålsränta, så är den förbunden med så besynnerliga vil kor, att staten skulle derigenom, om möjligt mera än nuw, intrassla sig. Ty när räntet2garen icke villle sjelf mottaga räntegilfvarens spanmål, så skullle den få levereras till statsverket, som deremoot blefve skyldigt att till den förre betala lösena derför efter medelpriset. Staten blefve såleddes tvungen attäfventyra förlusternal. vid försäljniingar etc. Ett annat vilkor för räntegifvarens upppsägningsrätt torde den skattskyldige få svårrt att finna billigt, neml. att sedan han levererzat sin spanmål in natura, han derefter jemväll skulle vara skyldig att, när markegångspriseet för året är lägre än medelpriset, derutöfver betala statsverket ett kontant tillskott, motsvarande differencen mellan nämnde pris. Om det ville sig väl, skulle statsverket på detta sätt, ett och annat år med öfverflöd på span mål, kunna få de mest invecklade liqvider med både räntetagare och räntegifvare. På dessa i korthet anförda grunder, hvilka skulle kunma vida mer i detalj utvecklas, finne vi hr statsråådet Gripenstedts förslag tillskatteförenkling vvara oantagligt, såsom dels ej endast åsyftannde onödigt uppskof, dels snarare ledande till mer än mindre inveckling och konstigheter än det närvarande, så framt endast den förändring nu vidtages, att de så kallade småpersedlarne förvandlas en gång för alla till en fix penningeränta, efter de förfiutna 20 årens medelpris. Detta vore åtminstone något och skulle icke, såsom här synes vara förnämsta afsigtep, endast undanskjuta den egentligen vigtiga reformen och det enda rationella och rättvisa derii, neml. att hela ordinarie räntan förvandlas tiill en oföränderlig skatt, bestämd i silfver. Vi böra nämna, att tvenne 2f konseljens Jedamöter lmrr statsråden Wallensteen och Gänther varit af skiljaktig mening och, i enlighet med hr: statsrådet Sandströmers före hans afgång ur konseljen modifierade förs!ag, tillstyrkt räntepersedlarnes förvandling till hälften isifver och andra hälften i artiklarne span mål och smör. Vi torde återkomma till denna reservation, som derjemte på ett öfvertygande sätt visar halfbeten och ihåligheten af hr statsrådet Grineretedis af Kannncen vadkända förslag