Aftonbladet – 6 mars 1851, sida 2

Be:ronessan Ornano framträdde nu och sade med kail, befallande stränghet: Hvearje ädel qvinna borde sänka ögonen vid dylikt, och ditt lättsinne, Eugenia, hade åtminstone bordt undvika att fästa en jungfrus blickar på något så skymfligt och för detta slott förolämpande. Låtom oss gå åt en annan sids3 och glömma den upprörande känsia, som denna skändlighet måste väcka i hvarje fruntimmers bröst, hvarje, säger jag, som icke i fransysk lättfärdighet blifvit vand vid sådan ozedlighein. Hon vinkade sin kammarfru, hvilken, liksom förskräckt för den tillhviskade befaliningen, hastigt aflägsnade sig. Vanina och med henne den så skarpt tillrättavisade Eugenia hade hörsamt följt den anvisade riktningen; och den sednare förskräcktes häftigt, då bakom den skymmande pyramiden Vanina plötsligt vecklade och dödsblek föll till hennes bröst. Hvad är det? ropade Eugenia med ångest. Var då min aning grundad? Du älskar, och har förbållit väninnan ditt förtroende. O, då är du olycklig och förloråd! Hastigt uppreste sislåter den bleknade flickan. Du kunde ingenting an2, ty jag hade ingenting alt anföriro,, sade hon undvikande. Friskheten på becnes kinder återkom ögonblickligt, men Eugenia såg dock en tår, som bildade sig i ögats vinkel och hvilken, obemärkt af jungfrun sje!f, ieka afiorkades. Portvaktens hornstötar, som blandade sig i lenna seen, hide ike undsåit det strödda sall Grupavis tillsrömmade den spridda unsiomen och det brokiga tåget var åter för kom til frukostsä Man veliererna, som upt ierra, för att emoitaga den eft en. Men den gamle trotjeza om brådskande och anmäile fi: baronessan den fremmandes ankomst. Regnet i pat och förir ing i skogen har bindrat den ödl: signorea att förr intriffa, och detta hade helt nära kostat en stickars yngng lifvet, och derigenom har den höge gästens första steg inom vårt slott blifvit flickadt med