Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 1

alla hans palatser och kyrkor, i hafvets djup, så, vid mitt svärd, stode jag icke här och klappade på din dörr. Öppna, eller min hästs hufvud spränger din usla rörvägg! Det är en af våra! Öppna, Andrea!s sade Adamo lugn, nedspinnande hanen på sitt gevär. Dörren flög upp och stötte emot de flåsande näsborrarne på en hög häst, öfver hvars bufvud en jättelik man böjde sig och öfverblickade hyddans inre. Du brådskar ej att gifva en landsman skydd och tak under ett så heivetiskt väder!s brummade jätten; och ditt näste är dock icke särdeles inbjudande... trångt som ett gräfsvinsbo — och hvar ämnar du ingvartera hästarne ?, Sitt af, signorel, svarade Adamo. ,Andre: skall leda dem under det öppna skjulet. Villigt sprang ynglingen ut istörtregnet och krökt inträdde nu genom den låga dörren en högvext, bredaxlad mean, ea verklig Hercules, och för den väldiga gestalten, det vilda skäggbeskuggade ansigtet och de eldsprutande ögonen ryggade den djerfve skogsbon Adamo och hans äfven modiga hustru flera steg tillbaka. Fremlingen ryckte den befjädrade hatten ifrån de långa, svarta lockarne, hvilka nu, släta af regnet, omfladdrade som en hästman hans köttfulla hals, under det att en beväpnad man, som med honom inträdt, tog den bruna kappan ifrån hans breda skuldror. Med det långa svärdet under armen mätte ban nu med forskande biickar det trånga rummet. Huru har allt förändrat sig, sedan vi lemnade den sköna ön, sade han. v,Ären j väl Korsikas, bergens fria söner, och frukten Genuas legda knektar ? Frukta? upprepade Adamo i hånande ton och visade på geväret. Godt! hade du svarat annorlunda, skulle det blifvit ditt sista svar. Men j liden dock de fremmande herrarne på edra fåders mark?