Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 3

TATTO RITTER. Dolorida nalkas henne. I Nå väll sade hon; är hon vansinnig eller I ej, denna qvinna? ) Paquita uppreser sig förfårad. Hennes ögon, öppna och stirrande, äro fästade på hennes( svägerska med ett sönderslitande uttryck; bon II tycks bedja henne ait ej skingra den förtrollningsdimma som omger henne. Hon vill tals, men kan ej; det gifs, i ögonblick sådana som detta, en tystnad ännu mer vältalig än det skönaste tal, som ej värmer, men endast kyler uttrycket af känslan. Den faderlösa nedfaller åter på sin stol, betäcker sitt ansigte med sina händer och hviskar sakta dessa ord: i pVansinnig! OM Det är jag som börjar bli det.n Min syster! svarar Dolorida, med en röst, nästan lika så smekande som den susande aftonvinden, gif mig din hand. I Der är den. Hvar är din bröllopsring KO Jag har den ej mer, Dolorida; han tog den ifrån mig på båten, midt ibland vågorna och stormen, innan han kastade sig i hafvet., Han tog den ifrån dig? Nå väl! Paquita!l gå och återfordra den då, han är derx Paquita störtar ur salen i en obeskriflig själsförvirring. Hoa tycker sig bvarken gå, handla, eller lefva. Sväfvande emellan förnuft och vansinne, tillhör hon byvarken denna verlden eller den andra; hvarken verkligheten eller inbillningen; detta tillstånd af hänrycknivg ach förvirring, af förskräckelse och sällhet, I härrör af den rubbniog hennes själ krafter unIdergått; dessa krafter som först krossade; ) lolyckans svarta natt, men nu samla sig och I pånyttfödes i kärlekens räddande solljus. Hon är nu i lustparken. Mörkret herrskar der ännu; men den ljufva