Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 3

relsen under svenska konungamaktens och ständernas myndighet; en grundsatts, som, hvad konungamakten vidkommer, än ytterligare utfördes i Carl XI:s: (ännu gällande) kyrkolag; sedermera utvidgades under Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustaf III, då konsistorierna till och med betogos makten att afdöma religionsprocesser, hvilka lades under hofrätterna; samt, hvad ständernas myadighet vidkommer, slutligen ganska oförtydbart inlades i 1809 års konstitution, och för öfrigt bevisas af alla derefter följande riksdagars åtgärder, hvarenligt ingen lag i Sverige (således också ingen lag rörande kyrkoväsendet) stiftas eller förändras, utan af konung och ständer, och det gemensamt. Det är följaktligen i Sverige icke den så kallade kyrkan sjelf, eller någon biskopskonklav, som skrifver lagarne för kyrkan. Detta vet hr af Wingård, som bivistat så många riksdagar, ganska väl; och han förnekar det icke heller. Men han har i sitt korta tal derom dessa tvenne besynnerliga uttryck: först och främst, att statens öfvervälde öfver kyrkan var något som denna (kyrkan) eftergaf åt staten; och för det andra, att detta välde nu är brutet. Den första af dessa två sattser strider emot all känd historia under Gustaf I, Erik XIV, Johan HI, Sigismund, Carl IX och Gustaf II Adolf, som fulländade reformationens seger. Hvad kyrkan bärunder ,eftergaf var al!deles intet, om man med kyrkan menar romerska stolen. Förstår man åter med detta ord svenska presterskapet och församlingarne, så kommo de vid hela denna styrelseförändring icke vidare ifråga, än såsom ingredierande medlemmar af det öfriga svenska folket, hvilket, med konungarne i spetsen, genomförde förändringen, och insatte den nya ordning i kyrkostyrelsen, som sedermera gällt. Hr af W. kallar detta Cesareopapism: ett ord, som bemärker, att fursten i ett land sjelf är påfve, eller utgör den ilandet varande kyrkans öfverherre. Detta ord passar således för Ryssland, men icke för Sverige, der konungen eller regeringen väl är högste exekutor af kyrkolagarne, men icke ensam stiftar dem. Konungen i Sverige är alltså i sjelfva verket icke Casareopapa. Men med detta granna namn vilja vi ej räkna så noga; hr af W. må gerna begagna det för sitt lärda nöja Hvad vi deremot nödsakas fråga honom, är, när statens välde öfver kyrkan här i Sverige blifvit brutet? Hr af W. säger, att det redan så är. Vi utbedja oss då att få veta datum när det skedde, för att anteckna en så stor händelse. Men kanske talar han icke blott om Sverige? I hvilket annat europeiskt land har då Cxesareopapismen blifvit bruten? Månne icke förhål landet emellan statsmyndigheterna och kyrkan är detsamma nu som förr äfven i Danmark, de tyska staterna, Frankrike och England? För att tala allvarsamt, skulle vi äfven önska att af hr erkebiskopen bekomma svar på en annan ännu vig:igare fråga. Antaget, att statens välde öfver kyrkan bär. i landet vore brutet, och att casareopapismen icke hade några vidare triumfer att fira öfver den i släptåg bundaa kyrkan, — hvilket väl icke, såsom hr erkebiskopen yttrat, redan är fallet, men likväl kan komma att inträffa en gång; antaget allt detta, säga vi, huru tänker sig hr erkebiskopen saken sedan? Skall, efter casareopapismens fail, kyrkan i Sverige upphöra att vara statskyrka, och fullständig samvetsfrihet införas; eller skall den äfven sedermer: fortfara som statskyrka, d. v. s. stå uoder någon yttre myndighets välde — och hvilkens? Hr af W. vi!l säkert icke veta af det första alternativet eller statskyrkans försvinnande; han vill efier all sannolikhet hafva religionen fortfarande satt under eu yttre auktoritets förmynderskap och makt. Vi måste således vara berättigade att fråga honom, hvilken auktoritet han menar. Svarar han oss: nåfver jaRp den Visköla tecka horom för så rent besked. Men vill han, sisom man kan förmoda, licke afgifva ett dylikt svar, så återstår att veIta huru den kyrkomyndighet i Sverige skulle konstitueras, som, utan att vara påfvedöme I (panism), och utan att vara statens eget öf verberrskap (hvilket hr af W. för Sverige gif Jvit det oegentliga namnet cesareopapism) likväl skulle styra. Vill hr af W. att erke l biskopen ensam må utgöra Sveriges påfve? e!le ,lönskar han, att erkebiskopen jemte ett con Icitium af biskopar skall utöfva kyrkomakten Åsyftar han kanske intetdera af att dette, u tan ä!skar införandet af en presbyterialform , Jefter fornehristendomens mönster, der försam lingarne med ecclesiastisk-demokratisk mak -Asjelfva efter bästa religiösa öfvertygelse vald hloch tillsatte sina prester (presbyterer), oc! -Idesse vid gemensamma frågor sammankomm NP lill rådpligningar på större möten? Vi, som alltid fört religionsfrihetens talar nloch som anse det kunna ur evangelisktluther -Iska grundsattser, sådana de befionas i Concor eldieboken, konseqvent deduceras, att statskyr -Ika, enligt det begrekp man dervid vanlige n Ifäster, ej bör vara, hafva för vår del också in s lgenting emot d n af hr erkebiskopen så ill -lomtyckta aCasareopapismens, borttagand elMen detta göra vi endast med vilkor af de nlofvanför omnämnda första alternativet, d. v. hlatt statens nuvarande (icke på grund af Cor n eordixeboken, men till följe af svenska statu! lexisterande) öfvervälde öfver kyrkan utbyte ;mot ren religionsfrihet. Sker saken icke s nljutan påfvedöme eller prelatvälde införes i stäl llet för statens, hvarigenom af kyrkan skul rI bildas en stat i staten; så äro vi formlige open SES EROS RASER NES ol mm Isa amsllaa hanna