Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 3

Dolorida ser sig omkring med en flyktig blick. Med ett tecken aflägsnar hon sin betjening. Paquita sätter sig i en länstol, midt emot trädgården; ej ett ord undslipper hennes mun. Vaxljus hade nu blifvit upptända i salongen. Paquita, med hbufvudet Jutadt mot en af sina händer, var nedsjunken i ett slags lethargi, som fråntog henne på en gång både tanke och rörelse, känsel och smärta. Detta domningstillstånd bade ingenting plågsamt uti si Hvad; denna natt var ren och skönl — Der voro, jag vet ej hvad för hemlighetsfulla melodier, som tycktes framsmyga under löfhvalfven och bland skuggorna, förlänga sig och försvinna liksom rörliga echon. På en gång, utgår från midten af lustparken och på ett något afstånd, välljudande ackorder. Det är tonerna från en gitarr. Burna på aftonvindens vingar, nalkas de småningom. Gud! Hvilken röst! — Hvilka ord! Sjung min lyra du, Efter stormen nu! Med min julle rar, Raskt jsg räddat har Utur storm och sjö Min utvalda mö! Paquita förblir orörlig. Hon kan ej tro på verkligheten af hvad hor Ihör. Hon söker att intala sig sjelf, ati en för: Itrollande dröm fått makt med bennes sin nen och för ett ögonblick med dessa glädje Itoner förtagit hennes sorg. Hon aktar sig latt göra den minsta rörelse, af fruktan att för Istöra den ljufva villan; Den berrliga sången fortfor; och uti Paquitas bjerta, liksom i de; balsamiska luften, tycktes den hemlighets fullt sammansmälta med kärlekens minnen.