Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 2

Riktigt.x Den aflidne var mycket rik; bans begraf. Ding förtjente också att ses! — Det var ståtligt må ni tro; jag var med, jag. Var det i ena sidan tårar som kunde krossa bjertat, si var det å den andra klockljud, som kunde krossa örhinnorna, Det upprörde en också änds till bjertroten.n Och den andre skeppsbrutne? Pedro Walls? Ah! mina vänner, tala int om honom! — Jag älskade honom så mycke den präktiga gossen! Och han också mig! — dessutom var hans historia så interessant! Fö reställ er väl, han hade blifvit vigd på en lik bår, med den andres maka, som inte ofta plä ske, men som var liksom tillåtet bonom, eme dan han, som var mer älskad än den andre befann sig uti en särskild belägenhet, i det d ansågo sig båda för redan döda, hvilket gjord att de kunde gifta sig med hvarandra. J för stån väl detta. Det var jag nu som döpt dem, under ett svart dok och i en kyrka vid tonerna af en gitarr: dödens trolofvad: Var det inte vackert ? xOch deras flende, smugglaren, sen ? Ah! fördömda röfvarepack ! — Samma aftor som den ifrågavarande begrafnirgen försiggick och för att rensa min bjerna frin de vinångor hvarmed den var fullproppad, gjorde vi er tur till Torenos ruiner för att börja leken mec smugglarne Hved jag gladde mig att låt: dem få dansa efter min krutklarinett! De skulle fått hoppa en präktig bolero efter mir pipa! Jo pytt! Dessa mordenglar hade luk: tat brändt born för tidigt; och till vår evig: olycka funno vi ej avnat stt tillfredsställa ap titen med ön en gammal trollpacka, som met all makt vilie få oss att tro, att svarra fru? hade mördat den store Gomes på sjelfva kan. ten af en klippa. Vacker hädanförd för er stråtröfvarchef. Svarta frun var sannolikt någon liten brunett, som var för svår att få bugt med. Men på min heder måtte han icke varit en förbapnad — till torbagge — att ge sig i strid med en geting och lemna halsen bar !