Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 2

EE — — Om icke åtskilliga tecken bedraga, så har lltsedan Februari-revolutionen i Frankrike insen underrättelse ifrån den unga republiken lerstädes på länge emottagits med så mycken varm, ja till en viss grad bestörtning, bland den ikta och renläriga monarkismens anhängare inom det öfriga Europa, som nyketen med förra osten, att nationalförsamlingen i Paris afslagit regeringens begäran om en tillökning i presidenten Louis Napoleons apanage. Vi åter anse letta afslag för en af de lyckligaste händelser, som inträffat på de sista tvenne åren, och såsom af ganska stor, ja omätlig betydelse för framtiden. Detta omdöme skall måhända före: falla en eller annan gåtlikt, och bör derföre närmare förklaras. Den nuvarande fransyska konstitutionen fastställer uttryckligen, att nationallörsamlingen, som väljes af hela folket för tre år, och som ir permanent, utgör det suveräna ombudet för dess, folkets vilja, derigenom att den har lagstiftningen odelad isina händer. Bredvid denna makt stå presidenten och hans ministrar i spetsen för verkställande makten, men i ett underordnadt förhållande till nationalförsamlingen i så måtto, att presidenten är ovilkorligen förbunden att utfärda och verkställa de lagar, bvilka församlingen stiftar, att han icke kan börja krig och sluta fred eiler skicka trupper ur landet utan församlingens bifall, och slutligen att han af densamma kan ställas till rätta för missbruk af sin makt. Likaså innehåller franska konstitutionen en uttrycklig föreskrift huru mycket republikens president skall hafva i lön, nemligen 600,000 francs eller 300,000 rdr bko om året. Emellertid hafva tilldragelserna alltifrån den 10 December 1848, då Louis Napoleon Bonaparte blef republikens president, visat hurusom denne person och hela dess omgifning och anhang, såväl inom nationalförsamlingen som pressen, oupphörligt tyckts sträfva att förråda och omkullstörta det statsskick som upphöjt bonom. Detta har skett först och främst sålunda, att han i utöfningen af de attributioner, som tillhört honom, både i den inre och yttre politiken ständigt följt en emot revolutionens och konstitutionens anda stridande riktning, genom afsättande af nästan alla de högre em betsmän, som voro republiken och dess utveckling uppriktigt tillgifna, medan han omgaf sig med och tog sina egentliga råd af legitimistel och den gamla dynastiens anhängare, samt genom den inför den framtida historiens dom nesliga interventionen i Rom, hvilken användes alt döda republiken derstädes, sedan Louis Napoleon och hans ministrar hade aflockat der konstituerande församlingen ett bifall till denn: intervention, under förevändning att den blot afsåg att mota Österrikarne. För det andra och i bredd härmed har mar sett, hurusom presidentens parti, under åbe: ropande af den omständigheten, att han blifvit vald af sex millioner röster bland folket, oaflåtligen sökt kringgå konstitutionen, på del sättet nemligen, att han dels sträfvat efter en förlängning af sin makt utöfver de fyra å1 som han äger rätt att bekläda densamma, del: vid alla tillfällen bjudit till att framställa sij sjelf såsom en statsmakt oberoende af och lik ställd med nationalförsamlingen, samt slutligen att det ej dröjde länge förrän denna sednar måste lemna -honom ett penningetillskott ut: öfver det i konstitutionen bestämda, för at betäcka de kostnader han haft, dels för att hålla ett slags bof omkring sig, dels också för underhållandet af alla de bearbetningar inom pressen, hvilka afsett att tillintetgöra republiken. Alla de många manövrer, som egt rum i detta hänseende genom beskickningar i landsorterna, genom revyer och måltider unde: hans resor, genom sällskapet Dix-Decembre: na EN OT MAREN ASS RRTS ADR 10 AR NÄRenomegt Va Ra RE Po SR RE RR