Aftonbladet – 22 februari 1851, sida 3

reil och hallet härleda mojiigneten at de nyt-l9 iga reformer, som sultanen gjort i den iarejt rganisationen af det Osmaniska riket. Likasål ir det kändt, att då den litla konungen i srekland för icke linge sedan, såsom man mesl, 2 2 . . . . j käl tror, på Rysslands iastigation, var i besrepp ått söka häfva omkull konstitutionen; lerstådes och göra sig till absolut herre, så . nindrades detta af engelska regeringen. Vidarel, vänner man hvilka bearb2tningar Ryssland baft ( ör s:g i Syrien, och huru det äfvea derstädest, stött emot England: vaksamhet. Slutligen kan let icke heller förbisss, att engelska regearin-l: sen sökt, så vidt den kunnat, på fredlig väg( förekomma en komplett reaktion cch återgång , ill den gama sbsotutismen i Spinien och Por-. ugal. Det är vå! ena sanving, att det motstånd Englaad så!unda på sedaare tiden på åtskilligs, håll bjudit emot despotismens inkräktningsför sök, stundom föga gagaat fiihatens sak, utan tvertom någongång kunnat vara vådligt för densacama i såmåtto, som förlitandet derpå möjligen framlockat revolutionära raftyttringar, hvilka icke funnit något vidare, mihinds förväntalt understöd. Men ggaet eller ska-. dan för de sydliga staterna är en sak för sig Nog af: hvad som skett å Eaglands sida ha: i alla fall varit tillräckligt att väcka en dödlig förbittring emat lord Palmerston hos de ryskt sinnade, båd2 här och annorstädes. Uader sådana förhållanden måste det höra lill ea naturlig taktik hos det ryska partivw, att om möjligt söka göra den liberala engelska politiken opopulär äfvea i den allmänna opinionen hos massorna. Men detta: kunde maturligtvis icks ske derigenom, att sakerna fram ställdes i sitt verkliga förhållande ; ty de rysk: sinnade veta ganska väl, att deras egna åsigter! samt deras förkärlek för ryskt vasallskap ingaunda äro angenäma för folket någons:ädes i Europa och kanske minst populära bär. Kundel: nan deremot lyckas, att genom en förvräng-l( ning al sakförhållandet, och med verkligbetens: ördö!jande inbilla ett antal af de lättrogner och misstänksamme, att hela den engelska poitiken endast går ut på eröfring och maktbe: ! sär, medan naturligtvis Ryssland i det afsean let borde anse: vara så oskyldigt, som detl, barn hviiket föddes i natt, så sku!le man der-c efter så mycket lättare låta det sednaare om-l: spiuna oss med sina nä, för att efteråt kunnas Iraga dem tillhopa när stunden kommer. Till dessa allmänna betraktelser föranledes man af de ganska mirkliga fenomener, hvilka reamträdt inom den konservativa och hofpressen härstädes under de sista månaderna, i anledning af ryktet om den engelska missioness aterbesättande i Stockholm. Ännu för flere månader sedan, på det gamla året, lästes nemligen en mycket ängslig artikel med berättelse om ett rykte att lord Palmerston troddes efter aflidae ministern sir Thomas Carlwrigbt sända hit sisom minister sir Edmund Lyons, bvilken förut varit minister i Greklsnd och en af Eoglands skickltigaste och verksammaste diplomåter, samt just densamme som mest motarbetat åtskilliga af Rysslands planer. Den något mera klarseezrdel kunde redan i denna artikel varseblifva en icke ringa ängslan öfver att få hit på platsen : en statiman, som redan på förhand så väl kände till alla den ryska diptomatikens finesser, som sir Edmund. Alen härom sades naturligtvis ce ett ord i Morgoxbladet. Det bladat hade ( stället sina hemliga små vinkar att meddela, hburusom England skulle spskulera på att dekomma ön Gottland i sina händer. Att Ryssland gerna sjolf ville hafva Goaitland om dett kunde få, det kin naturligtvis om en så 0egenvyttig och försakand2 makt visst aldrig sätas i fråga af Morgonbladet komp. Till yt termera visso och för att ådagalägga sin amabilitet,, lät Morgonbladet icke otydligt förstå, att Aftonbladet nog skulle låta nywvja sig att spela Gottland i enagelsminnens händer. Hved annat kunde väl ändamålet vara med de bekanta myrodlingarna på Gotiland, hvari Aftonbladets förliggare är intressent? Tiden re: peterade också pligtskyldigast allt sådant med tidsenliga variationer. Men detta var blott en förelöpare, en liten rekognosceringsaffår. Deremot såg man i sista numret af Tiden en hufvudkolonn rycka frem i en artikel med öfverskriften Hvilza funderingar kan lord Palmerston hafva på Sverigex. Ena sidan kraftyttring, som visserligen ej var ämnad att inskränkas inom den föga cirkulerande Tiden, har också ganska riktigt blifvit reproducerad genom Morgonbladet för i går. Annu har den ej hunnit förekomma i Posttidningen, och vi vete till och med icke buruvida den komrtrer dit; men nog lärer det vattnas redakiionen i munnen. Vi beklaga, att ej nu hafva utrymme att aftrycka hela besagda framställning, ty den är egen nog i sitt slag genom den konst, som deruti visar sig, ati kunna arbeta i det ryska intresset, utan att precist vilja bekänna det. Vi måste emellertid gifva ett kor! begrepp om innehållet. Artikela begynner med dea välbekanta frasen att prisa Sveriges lycka att hafva sluppit de sista årens villervalla för teraligen godt köp, och att vi numera ingenting torde hafva att frukta, ;sedan Europa sofvit af sig revolutions-: oruset, — och stälit sig åter under den civivliserade frihetens (sie!) och ordningens baner, derest vi nemligen förstå, att i tid stäfja det demagogiska ofog, som exporterats bit från den norska Thraneismen, m. m: Men härmed, menar ariikelförf.. är ej allt vunnet. Det bar bebagat lord Palmerston, satt oaktadt, efter hvad vi förmoda, svenska kabinettets, om icke protest, åtminstone reomonsiration, (märk, läsare, det diplomatiskt fioa i dessa ordalag), såsom Eagland: sändebud hitskicka en af den ädla lordens mest nbepröfvade och fäörtrogne mön, sir E muad Lyons, — — — Härefier töljer nu en beskrifniog på den sistnämnde, hållen i den sti, som vi här ofvan argifvit. Artikelförf. målar med bjerta färger bvilka kärliga blickar lord Palmerston kastar på Sveriges industriella upp komst, och huru han derföre skulie gerna vilja okringklappa oi. Men nu kommer sjelfva kärnan. Vi kunna ej neka oss nöjet att bär