Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 3

ånga vägen, men jag är säker att vara mindre sedd.n Den vägen är ryslig.o Hvad gör det? Hvar skall jag återfinna e1r?) I fiskaren Miros koja, emellan klipporna vid kusten., Don Manuels brorson kastar en blick, full :f ömhet och kärlek, på Monserrats maka, och försvinner sedan ibland klipporna. Ack! Så linge Pedro var hos dem hade Paquita ej saknat mod; men då hon nu är skiljd från honom, känner bon all sin själsoch kroppsstyrka öfvergilva sig. Stenen scm nedföll från bågen bade gifvit henne en svår kontusion på benet. 1 första ögonblicket bade hon, keberrskad af sin förskräckelse, föga känt någon smärta. Aterkomimen till ett något lugnare tillstånd, cch då hon ej mer bade Ped:o i närbeten att upplifva sig, dukade hon under för ett nytt lidarde. Hon kunde knappt hålla sig uppe. Tanken på en gång genom :kogar och Lbålvägar, utan Pedros bistård, förskröckte benne på förband cch henres ögon fuktedes af tirar. Estevan! Jag lider, sade hon; jeg är sårad; jag saknar styrka att gån, Doloridss bror, gripen af förskräckelse, försöker att upplifva sin maka; han kastade sin arm omkring henne och stödde henne mot sitt bröst; men ack! ban sjelf vacklar. En dödesköld genorclöper bans ådror, och rära vid sin dyrkade maka, krosser könslan af hans ven mskt hens själ. Paquita! svarade han med en nedslagen blich, kom, ännu något mod! Vägen kan ej vara lång, orh Pedro skell snart återvänds., Monserrat hade, då han uttalade Pedros namn, i det sorgliga ljudet af sin röst visat hela sitt krossade bjertas tillstånd. Han könde att han ej mera var för sin maka hvarken