Aftonbladet – 20 februari 1851, sida 3

till hemlexa. Det är en sanning, att studen ter, likasom andra, kunna studera ganska myc ket på egen hand, och det kan ske utan de: kostsamma så kallade liggningen vid akade miens, Med denna pliggnings har dock frå: början någonting helt annat varit åsyftadt, är! lexläsning — det nemligen, att man vid uni versitetet skulle framförallt lära sig att studera ty längre kommer man ändå icke under de man genomgår sin kurs eller tager sin grad om ock diplomet innehåller, att man redan fåt veta omne scibilen. Men det är i afseende pi sjelfva konsten att studera, som det lefvande och lifgifvande ordet har sitt rätta och sann: värde. Det är derigenom som läraren sättes i omedelbar beröring och samverkan med sins lärjungar, det är derigenom som han förmår hos dem väcka kärlek cch intress2 för den sak de skola lära, och det är derigenom allena, som det kan lyckas honom att ingifva dem mod och lust till de ansträngningar, under hvilka de sedermera skola sjelfständigt och utan handledning gå framåt på bildningens bana. Håraf visar sig skadligheten för den studerande ungdomen af det muntliga föredragets nyss förut anmärkta förvandling till hemlexa. Det förtroligare umgänge och samband som tillförene, i öfverensstämmelse med universitetets syftemål, egde rum emellan professorer och studenter, har försvunnit. De sednare skåda i de förra endast höga förmän och examinatorer, hvilkas guast skall sökas med den srvilaste undergifvenhet, och hvilkas illa skrifna och än värre afskrifna kollegier skola utantill inläras med lika resignation, som bondpojken läser sin katekes. Vördnaden för papperetn eller boken låter dock märka sig på helt annat sätt hos studenten, som ligger ock läser i sin soffa ofta med papperet öfver näsan, än hos pojken, som står och läser med boken mellan hopknäppta bänder; men också går läsningen för den förre mycket trögare än för den sednare, och mången får i hela sin lifstid dyrt plikta för den långsamhet, det sö!, hvarvid han vant sig under studentåren. Förbållandet är i högsta grad betänkligt. Men huru skall det bjelpas? Någon genomgripande hjelp lärer svårligen vara möjlig annorlunda, än genom universitetets flyttning till bufvudstaden, om gagneligheten hvaraf för både professorer och studenter man talat och skrifvit i 30 år. Men denna utväg tyckes nu nästan mer och mer aflägsna sig. Det endamedel, som i denna stund synes vara att tillgripa, är en anstalt, hvarigenom tillfälle för de studerande beredes att i hvarje vetenskap få afhöra flera offentliga föreläsningar, än dem, som hållas af professorerna allena. Detta skulle tvifvelsutan småningom draga alla ynglingar med goda anlag från värdshuslifvet och spelborden till mera ideella och förädlande sysselsättningar. Och på det vetenskapliga lifvet måste det hafva ett välgörande inflytande, om yngre män keallas ait offentligen uppträda i bredd med de äldre. Det förberedande arbete, som nedägges på sådana föredrag, den större omfattning och klarhet, som vinnes då hvarje sak framställes af olika personer och naturligtvis äfven mången gång från olika synpunkter, och den täflan som härigenom uppkommer, skola säkerligen framkalla nytt intresse för vetenskaperna och gifva ny fart åt de akademiska studierna. Så går det ock till vid utländska unviversiteter, der yngre lärare, under namn af extra ordinarie professorer eller lektorer, offentligen föreläsa i samma discipliner, som de ordinarie professorerna, eller i sådana kurser, som af de sednare ej hinna föredragas. Och så skulle det äfven kunna gå till vid våra universiteter, om de tjenstemän, som här kallas adjunkter, vore pligtige att hålla offentliga föreläsningar, i stället för det åliggande de nu hafva, att när professorerna få lörbinder, stå fårdige att — om också oberedde — läsa i deras ställe, likasom prestadjunkterna alltid måste vara redo att predika eller fara i socknebud, när vördige prostarne så befalla. Hvad nu är segdt, torde vara nog för att fästa alla tänkande fosterlandsvänners uppmärksamhet på vigten af den fråga, som vid denna riksdag blifvit väckt om någon liten löntillökning för akademiadjunkterna, mot skydiehet att hålia offentliga föreläsningar, när så fordras. Denna fråga är af vida större betydelse, än mången, som ej gjort sig närmare bekant med ämner, hittills kanske förestält sig. Den handlar i penningeväg endast om ett anslag af några tusen rdr; men den ingriper djupt i ordnandet af de nödiga bildnivgsmedlen för landets ungdom. Det vore illa, om Sverige ej hade råd att göra en så ringa uppoffring för en så stor sak. Men vi tro, att om viljan är god, förmågan ej skall saknas. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Sisi. måndag beredd2 sig kronoarbetskarlarne MM 468 Johan Rudebick cch JA 348 Johan Petter Johansson tillfälle att rymma från Rindön öfver isen ; enlednirg är att ds tsgit vägen till Wermdön. Radeheck 5 fat 2 fum lång bar hrunt hår hlå