Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 2

Ni är srtig och galant. Jag vet att värdera och beundra! Hör på, jag vill ert hederliga sällskap ingenting. Jag vill ej sjunga för annat än att bebaga och lyda er. Lofva mig endast, till beiöning för min oegennytta och min undergifvenhet — Hvad ?, Tryckningen af en vänskaplig hand, en mild blick och ett ömt leende. Pedro hade fattat sin gitarr; och tillbakakastande sina blonda lockar, visade han sin rena och ädla panna. Aldrig hade bans ansigte varit mera lifligt, mera behagligt, mera retapde. Glansen ur hans ögon, hans hvita tänder, och bans sköna, smärta vext, förvåna den trolösa värdinnan; hon förstod sig på vackra gossar, och hade alltid vetat att uppskatta dem. Denne var en af de märkvärdigaste ynglingsfigurer i hela landet; en sällsam suck uppstiger bos herne. Hon bortvänder hufvulet med en blandning af Leundran, ånger, otiighet och förargelse; hon känner sig rörd i själen. Don Manuels brorson hade ej något annat nål än att vinna tiden. Mariana, orörlig och obeslutsam, glömde de rysliga instruktioner som hon hade erbållit, e!ler keldre fördrö:de utförandet deraf så mycket som möjligt. O. lyckligtvis tröffar Paquitas vackra figur på en gång hennes blickar. Er hustru, den der? sade hon till guitarreron mejl en ton, full af svartsjuka, bitterhei och elakbet. Nejo, svarade Pedro; det är min syster. Jeg skulle slå vad om motsatsen. Hvarlöre det?, Hon uppsukar er ju med ögonep. Det är ) på det sättet, sora men betraktar sin bror. ib, vi känna sådant; man är inte född idag. I alla händelser är det väl ej så länge senn, varade behagligt don Manuels brorson.