Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 2

bvilket föga kunde ånses annorlunda ån att vilja shämnas å sätt mål och bött. Att Aftonblådet likväl, under det denna tryckfrihetssak räckte, icke i allo och med mera styrka än som skedde tog parti emot Folkrösten, kom sig dels deraf, att man ej kunde veta hvad hr Sjöberg möjligen innan slutet kunde till sitt försvar producera, dels ock deraf, att saken af hr Philipsons ombud bortskämdes genom bearbetningar på sidovägar, som icke kunde annat än ogillas. Den rätta tiden att yttra sig om denna sak definitift är till och med ej inne, så länge målet ännu lhgger under hofrättens pröfning. Vill man nu å andra sidan betrakta Folkröstens eget beteende mot Aftonbladet, så visar det sig, att den förra redan ifrån början icke gerna försummat något tillfälle att utösa tillvitelser emot det sednare, hvilkas hatfulla beskaffenhet nogsamt visade, att han icke lirer betraktat sig sielf såsom Aftonbladets protegå. Efter allt detta måste det återstå för Tiden och Posttidningen att på något sätt, åtminstone med någon enda plausibel omständighet, gifva styrka åt sin insinuation, såsom t. ex. om det kunde visas att Aftonbladet skulle vid undra tillfällen berömt Folkröstens handlingssätt och karakter, eller något dylikt. Kan det ;) ske, så måste de väl hålla till godo att hafva emot alla sakförhållanden och tilläfventyrs mot vättre vetande sjelfve spunnit ibop denna dikt, ikasom så många andra.