Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 2

Ihatar hsns rival bonom. Han måste se Pedro blod flyta. På en gånpg instörtar tjenstflickan på posa dan midt ibland samlingen. Hon är alidele: andfådd, flämtande, kan knappt tala: Kom, koml!... Se der gå de förbi!... Skynda!... Se, hur präktigt! Hved ör det? Hvilka? sfbryter röfvarechefen med otålighet och vrede. Den heliga jungfruns brödraskap, svarade Carmen. De komma frin kapellet Notre-Dame des Mariniers, der man gör så vackra mirakler. Det är en procession ef pilgrimer, som ef:erfölja munkarne från Ssint-Jesn. De unga flickorna i processionen hafva alla sina hvita fanor svejande. Fremföre äro presterne, tronhimlarne, korset, musiken; efteråt jättarne och dvärgarne. Det är det vackraste skådespel man kan se. Man skulle säga att bela paradiset passerar förbi. Det skola vi sel utropa alla röfrarnpe. Och på ett ögonblick störta alia ut ur posadan. Fåförgt söker den rasande Gomes att återbålla dem. Ingen vill böra honom. En religlös ceremoni är för dem, som en tjurfäktning, någonting allde es oemotståndlgt. Deras besynnerliga ratur behöfver brott och gudsfruktan, skurkstreck och böner, en sammansättning af helvete och bimmel. De gå att mörda en mennpiska och straxt deref:er falla de på knä för en procession. Öordningar, utsväfnirg och hämnd hafva för dem tusen beh:g: och deias inbillning uppflemmar framför relgionens, fridens och mildte:ens bilder. Bakom dem e!dbaf; framför dem gudakällor; de kehöfva beggedera. De hafva, skiftevis, facklor som brinna för de fördömde, och vaxljus upptinda framför Frälsarens krusifix; rof till saten och lofsåpger till den heliga jungfrun. Altonvinden rörde sakta de heliga fanorna,