Aftonbladet – 15 februari 1851, sida 2

nan så vill, men som hvilar på fulländade acta. Enväldena i Ryssland, Österrike och Preussen skola lika litet vilja inlåta denna urkund i deras länder, som påfven vill inlåta evangeliska skrifter i Rom. Men på ett eller annat sätt hittar den ena och amdra fram indå. Hvad Tyskland beträffar, så är:en ofantig tysk utvandrarestam redan bosatt inom Förenta Staterna. Dess medlemmarr skrifva rem, icke blott om sin frihet, men äfven om ina framgångar. I mån som den sisita rörelens flyktingar hinna hemta andan elller rikta ig, skola de tänka på sina betryckta och arma vänner i hembygden. Det faller sig ganska eqvämt för enväldets afsigter, alt tid efter nnan låta utmåla de mödor eller den låga ambhällsställning, som en och annan bland de rykomee frihetskämparne nödgats underkasta sig sin tillflyktsort; men hvad som är sannt deraf, ir långt ifrån allmönt, och kan i Nordamerika cke räcka länge, så framt dessa frihetshjeltar ven hafva sinne för frihetens praktiska tillämpning. Men hos det folk, dit ala de som ägtas i Europa, fly såsom till ett säkert fäste, nåste Jystnaden till anfall på deras fordna förryckare näras och mogna. Föga visste den ranske envåldsherrskaren hvad han gjorde, när van bistod Nordamerikanerna i deras uppresring, eller att det skulle kosta honom hufvudet, är de republikanska åsigterna vände hem igen ned hans egna armeer. Lika litet begripa luropas nuvarande fångvaktare, att de koonisera en stridsmakt emot sig sjelfva och ina inrättningar, när de förjaga högsinnade lyktingar till andra sidan om Atlantiska oceanen. Je begge verldsdelarne ligga redan eji mer än vå tio dygns väg ifrån hvarandra. Vägen var välften så många veckor lång, när Ludvig XVI vörde återskallet från den ena verldskusten till len andra. Och på detta afstånd befinner sig wu ett folk, hvilket såsom folk onekligen är let första i verlden, verkande enligt frihetens ch framåtskridandets grundsatser, förkunnande em såsom en trosbekännelse och en förhopping för hela menniskoslägtet, bägnande hvar ch en som dukar under i striden för dem, räktig att beskydda dem mot alla angrepp, ch leende likt en godsinnad jette åt de krympngar, som framför honom gnissla tänderna id hans ord och företag, och lugnt visande em att de skola dö af sin egen skröplighet, tan alt han gör sig besvär att påskynda deas hädanfärd med ett vidrör:nde. Ar icke detta allt en profetia, som man kan isa tydligt nog, medan man ilar förbi minesstenen der den är inhuggen?