Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 2

iga för framtiden till ännu större. M:1l M:s vackra och klangfuila sopran har på sednarell iden vunnit betydligt genom flitiga studier, li senom den öfning hon förvärfvat i att använda len med fördel. Nämnde parti är att räknal oland Mozartzs svåraste, och de båda ariernal iro lika herrliga konstverk, som äfventyriiga proberstenar för en sångerska. M:ll M:s föredrag häraf har väl ännu ej den fulländade af-! rundningen, men det visar ett allvar, en sanning i uttrycket och öfverhufvud ea musikalisk uppfattning, som man svårligen ännu väntade sig af henne. I den första arian nämna! vi hennes vackra sostenuto, i den andra, uttryckets värdighet samt den riktiga deklama-)t tionen af recitativet. Man bör ock erkänna l! den andel m:ll M:s lärare, hr Giather, har util: detta iyckliga resul:at, hvilket på ett lysandel! sätt rättfärdigar han: val till sånglirare vidl kongl. operan. M:lU M:s spel, som visserligen ännu lemnar mången önskan öfrig, visar emellertid äfven vackra framsteg; hon har ock rönt förtjent bifall och erhöll vid sisa representationen en bukett. I Cherubino, har Mozart förkroppsligat en af de mest originella och poetiska uppinbarelserna af sitt snille. En ungdomlig själ, hvars alla krafter koncentrerat sg i en glödande,! brådmogen kärlek till hela qvinnokönet; en sinnlighet, ännu spåd, och redan föriärande den natur, som hyser den; det hela skimrande i glansen af den mest sublima 1idealitet, soml absorberat allt materiellt hos stoffet, men låter : grunddragen qvarstå i full real sanning: sådan är den bild Mozart här framställt. Ett allde-l les värdigt återgifvande af detta parti är ej mången förbeh let, och obilligt vore att fordra det af frözxen Boye, som helt nyhgen börjat sin sceniska bana, och hvars individualitet bättre synes lämpa sig för framställningar af mera drastisk art, än den ifrågavarande. Fröken B. har omisskänneligen egaoat rollen ett flitigt studium och genomför den enligt sin onekligen spirituella, men likväl i grunden icke så riktiga uppfattning. Detta ystra, trotsig2, stundom burlezka Väsende, som i Mårtba var så väl på sin plats, är det icke i denna ro:l, som fordrar mera finess, mera vekhet, så framt den egna e:h riska poesien i densamma icke skall förqväfvas. Cherubinos första aria, hvari fröken B. hade flera lyckliga momenier, erfordrar i det hela mera mjukhet och afrundaing, äfvensom vi tillstyrka henne att bortlägga detta tonernas vibrerande, som hon bär ofta använder. Uu romansen lyckas frökea B. bättre, men borde bär underlåta wvssa tillagda koloratärer, som vans älla frasen. I aktionen utmärka vi hennes spel och förnämligast hennes mimiks under Susannas aria (2:a akten) såsom -särdele: liflig och effektfull; i de båda scenerga, då hon upptäckes af grefven, äfvensom i marschscenen vid första aktens slut, skulle vi deremot vilja tillstyrka något mindre käckhet i hennes väsende: den komiska effekten af denna scen ligger just i pagens fullkomliga brist på martialitet, som bildar en stark kontrast mot Figaros skildring af hans blifvande bragder. Ehuru man, såsom sagdt är, ej får begära fullkomlighet bo: fröken B, hafva vi likväl ansett ofvanstående anmärkningar ej böra tillbakahållas, emedan en stor del af det anmärkta kan rättas; för öfrigt skall utan ivifvel en sångerska med så rika anlag snart förvärfva nog erfarenhet och insigt för att sjelf utfinna det rätta. — Vid operans tredje represeatation gafs Cherubins roll af m:ll Linderoth. Mana får af mill L. visserligen ännu ej vänta ett djupare inträngande i denna svåra ro!l; dock förtjenar hon all uppmuntran för den liflighet, den simvetsgrannhet, som röjdes i hennes spel och sång. Figaro representeras af hr Lundbergh, visserligen icke med en finare humor, en djupare uppfattning, men dock med en otvungen liflighet, en rörlighet, som återfinnes både i aktion och sårg samt gör båda rätt underhå lande. M:ll Berwald ger Susannas svåra och ansträngande parti med en smak och finess, som ej tillåta åhöraren att sakna de pikantare poiniter, hvilka ligga i detta parti Duetten med hr Walin måste gifvas dacape, och dessutom nämna vi arian i sista akten, den bon sjunger med ett serdeles själfulit uttryck. För öfrigt må anmärkss ett par ornamenter i sånigen, dem m:1 B. borde bortlemna, emedan de vanställa frasen. Hit räkva vi ock den sext Igång, som hon tillika med r:ll Michal anbrinigar i slutet af duetten i 3:dje akten. Bssilio, som förr vanligen gifvits af komici, hvilka ej voro sångare, vinner mycken relie! genom hr Strandbergs vackra röst såväl i den karakteristiska arian, som i ensemblerna. Äfven hr S:s spel bör nämnas med beröm. Hr Uddman är en rätt god Bartolo, synnerligast I hvad aktionen vidkommer; i arian saknar man jhes honom den spanska grandezza, som Mozart här med så mycken komisk kraft persifflerar. IDe öfriga rollerna gifvas oklanderligt; skada blott, att Marcellinas ej ovigtiga parti icke utföres al en sångerska. Operan gifves sålunda i det hela med förtjenstfullt beflitande å alla sidor, hvilket isynnerhet var händelsen vid 3:dje representationen och visar, alt man arbetar på exekutionens framskridande. För öfrigt var tempovalet denna gång oklanderligt, ehuru orkestern visade sig något vacklande; med nöje fubno vi, jan Figaros aria vid första aktens slut tages något långsammare än fordom skett, samt att