Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 2

mig med Monserrat; här har jag redan lidit mycket., Och jag äfver, svarade Pedro; ty här fick jag veta om ditt giftermål. Men bär åtminstone, denna gång, gråta vi tillsammans. Han afbryter sig genom ett utrop af förvå nirg. Han blir varse, midt ibland denna massa af ruiner, detta älskade instrument, på hvilket han bos sin onkel tog sina första lektioner i sång. Hans gitarr har genom ett underverk undsluppit den allmänna förstörelsen; den har fått behålla ända till sina strängar. Sångaren fatiar den hastigt. Genomträngd f passion för sin konst, har han liksom återfunnit, med sin älskade mandolin, glädjen af sina första år, berusningen af sin första framgång, elden af sin första kärlek. Han glömmer både tid och ställe. Han stämmer guitarren. Han sjunger. O, hvad dessa toner äro ljulfva! Pequita tycker sig födas på nytt, under det hon lyssnar på dem. Hennes börjande vanvett försvinner försharmoniens mäktiga trollkraft, eller ock är det endast ett nytt slags vansinne som fattar benne. Hon återför sig i inbillningen till Reus grönskande lunder, då hennes bjerta för första sången upptändes af kärlekens eld; hop ser der Pedro, strålande, firad, dyrkad, krönt. Han sjunger om kärlek och ära; och för Cataloniens land var kårleken och äran, hon. De oförståndiga, de tänka ej i sin förtjusning på att gilarrens ioner äfven kunna höras utifrån, och att dessa ljufva melodier kunna i detta ögonblick draga åskmolnet öfver dem. Hastiga steg återljuda; de rycka Pedro och Paquita ur kärlekens cech harmoniens trollverld. Dörren öppnss med buller: sergeant M.t.rin och hans tropp! Hvilken tafls! Paquita, insvept uti sitt likkläde och lut:d till bälftea liflös mot gitarren, hade utseende af en gengångerska, om ej hen