Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 2

nes vickra hufvud, kringflutet af bruna lockar, bade framtittat ur vecken af den svarta manteln, lik bilden af en himmelsk engel. Pedro, med glänsande ögon, lifvade drag, en fysionomi, strålande af inspiration och mod, var sittande på de grusade helgonbilderna. Han hade ej bortkastat sin gitarr. Han salt der med en lugn och ren panna. Det var Orpheus vid Styx stränder. Orpheus midt emot Tenaren, och — Eurydices vålnad. Foldaterna stanna förvånade. ,Vid min tro!s ropade sergeanten; ndet här går utom o:derna. En konsert i ett slagtarhus!: Den klipparn har strupe för två. Det är blodbadets näktergal.n Jag tycker om hans nattfjäril.n Sergeant! Se på det der svarta doket. Jag slår vad, att det är korpvinsen, under hvilken de der zigenarne voro för en stund sen, då vi inträdde i kyrkan. Ah! Dödens trolofvade, Träffadt.n Och det der folket sjunger ? ÅAh de dansa väl ock, kanske; hvem vet? Don Manuels brorson lät under detta besynnerliga samtal sin Jyras strängar vibrera som midt under en festdag. Den unga mannens bekymmerslöshet och hans artistiska improvis2tioner gåfvo åt bans vackra figur ett oemotståndligt uitryck. Han märkte sin triumf och låter den ej undslippa sig. Han sjunger; man klappar händerna med förtjusning; svärden sänkes åter i skidorna. Pedro ör en ny Stradella, Jeg bör krigets vilda toner Der på ärans falt. Och i luftens regioner, Ljuder åskan gällt. Bl xtrer ljungs! Dock min tunga Lof åt segrarn barl Grymma fasor kriget slunger Det sin glans dock har! Men, natur, i dina lunder