Aftonbladet – 12 februari 1851, sida 2

sig tillbaka. Pedro lösgjorde sig genast från svepduken. Ack! — Paquita, till bälften qväfd, hade ej styrka att röra sig. Guitarreron upplyfte henne; hon betraktade honom med vanvettets småleende. De hafva sagt sanni!,s mumlade hon; ja, dödens trolofvade!n Då hon ändtligen återvunnit kraft att uppresa sig, ville hon ej i sin sinnesförvirring aftaga sig dödsmanteln, och bon fortsatte sakta: Vårt altare var en likkista, der döden vigde oss. Derefter hafva våra fäder vadat i blod kring grafvarne. Vår bröllopsmåltid i nattens mörker; vår säng under likklädet. O! ja, Pedro, de hafva sagt sannt: vi äro dödens trolofvade!n Guitarreron svarar ej. Han påminer sig just att hans onkels boning är bredvid kyrkan, och att man der kan få en tilllygt. I ögonblicket återgår ban, följd af den faderlösz, till syrkingången. En lång mörk lönngårg för från sakristisn till don Manuels rum; ban genomsår den hastigt, han känner dess krökningar och utgång. Ingen lefvande varelse visar sig framför honom. Ingenting lägger hinder 1 vägen för hans ging. Dörrarne hade blifvit sön derslagna; gångarne äro öde. Ofverailt förstöring och tystnad, förbärjelse och fasa. Fiyktiogarne intränga utan buller ända till don Manuels rum; allt är der i den rysligaste oordning. Man bar slagit sönder skåpen, nedrifvit panelningsrne; golfvet är beströdt mec sönderslitna böcker, och stycken af helgonbil ler; fönsterrutor och speglar äro krossade. Pedro påminner sig huru ofia han för kort tid sedan, under fredens och lyckans dagar, ofts varit der, en undergifven lärjunge, och lyssna på prestens fromma förmaningar, och hans ögon fylldes med tårar. Här,, sade Paquita med en dyster stämma och vilda blickar, bär rådde han mig att gifta