Aftonbladet – 11 februari 1851, sida 1

Petro Walls låg vid bernes fötter, bon uppvärmde hennes bärder i sina; bav tillialade venre på den verkliga lärlekers vördnad:sfulaste, ömmas.e och renaste språk. Paqu.ta betraktar ech åbör bonom med slädjens förtjusnirg och förskräckelsens årgest. Hur mycket lidande låg i derna blick! Men ock bur mycken saligbet! Guitarreron hade fört Dolerida till ruinerna f Torenos, i ein lilla fiskarbåt. Han hade srifrån återkoromit till Tarrsgorr, i det ögonblick då de secrande frinsmännen planterade sine fanor på fistringsmuren. Då hen -jkun16 föreställa sig ett staden skulle bli bärjad med eld och svärd, hade ban skynpdat till sin onåel. Don Menuel var i kyrkan. Redan spridde sig segrarne på gatorna och inbröto j husen. Pedro Walls, förföljd utaf dem, und1ipper dem cech anlönder till foten af det Hervars bus, dit hans onkel bade tagit sin tilllykt. Ackl den stackars presten, som redan träffats i bröstet af en dödande kula, var blek, blodig, döende. Med möda hade ban kunnat släpa sig till förgården af kyrken. Det var der, som ban ville dö. Pedro Wails, som var uppfostrad af Don Manuel och kände till hans kyrka, påminner sig det grafhvalf, dit hen ofta bade följt sit onke; ben känner den hemiiga nedgången der till, och den dolda trappan. Hen slöpar ellel rättare bär presten till den räddande gårgen han upplyfter trappan till det urderjordiska hvalivet och nedstiger med Don Manuel Ingen menniska har sett dem, cch himien har beskyddat dem. Men Herrans tjesare ör svår: årad. Guttarreron ken ej mer är stämma blodet, och såret, illa skött, skall kanhinda blifva dödligt. Pedro, i resdrägt, efter sin vara com artist, och lik en af de gamla troubadurerna, bade en ränsel på ryggen, bvari han just denna dag,