Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 2

y historien qvarstå såsom mianen af menskliga intres. -Jsets samband med vilda djuret. För vårt land återstår således intet annat än att medfölja tidens utveckling, dess eröfringar inom naturens områden och dettas tillämpande i andligt och materielt hänseende för att icke aildeles förlora sitt namn och sina stora minnen inför den bildade ver!dens stränga domstol! Oändligt är det fält natureas vetande omfattar. Skå. :dom omkring oss och vi skola fiana sanningen häraf ; För ett knappi århundrade sedan, lågo ala vetenska -Iper så godt som i sin linda — då stodo nästan allt . Europas nationer i paralell med hvarandra i dett: ,hänssende, det gafs ingen ordnad kännedom om na -Ituren, följaktligen kunde inom allmänna skolorns ;I detta ämne icke ifrågakomma — nu har deremot I förhållandet förändrat sig — naturens lagar hafvs -Jallt mer och mer bloitat sig för vetenskapsmannens ;löga — dess krafter böjt sig under menaiskans vilja. Volumer, ja, bibliotheker, hafva fyllts af denn: menniskans framsteg inom det verkliga vetandets områIden, och ändock qvarstår i detta hänseende den eallI männa undervisningen i vårt land på nästan samma Iståndpunkt som för århundraden sedan. Endast vid I våra högre läroverk, vid akademierna, utdelas sparsamt några håfvor deraf. År detta tidsenligt? Är I detta försvarligt? Man har invändt — och denna invändning göres nästan alltid vid hvarje spörjsmål i denna vigtiga fråga — att skolstudiet är så uppfyld af andra färoämnen, att tiden omöjligen tillåter in rymmandet af naturvetenskaperna. Ett sådant sva förtjenar ingen uppmärksamhet, emedan det allföl mycket röjer den svarandes egen enfald och okun. nighet; ty en man, med verklig kännedom öfver vig ten och värdet af skaparens egna verk, kan ett si. dant svar icke undfalla. Årso våra skolor så upp. fyllda af läroämnen att tiden icke tillåter fleras inrymmande, så följer deraf, att det mindre vigtiga måste intaga ett underordnadt rum — och att om Itiden ej tillåter deras inhemtsnde, desamma måste åsidosättas. Kan det sålunda icke nekas att naturvetenskeperna såsom bildningselement intaga första rumnet, så följer ock otvunget deraf att deras plats inom skolbildaingen är den första och föjaktligen öfriga studier intaga ett underordnadt rum och läras i mon som de medhinnas. Naturvetenskaperna äga äfven framför alla öfriga läroämnen den fördelen, att ingjuta lif och ett högre intresse för studier, och anledningen är lätt funnen. Men huru är väl förhållandst med många af våra öfriga låroämnen? Hvad intresse ingifva dessa sina idkare och hvad är då vunnet med deras kännedom? Jo nöjet a:t en gång glömma desamma; ty minnet deraf erinrar endest om lidna plågor. Allt mer och mer begynner den åsigten göra sig gällande, att ett skolstudium ej endast bör utgå från åsigten att pligtskyldigast lära, utan äfven om möjligt söka ingjuta ett verkligt nöje, ett högre intresse för vetandet; ty i annor händelsa har ändamålet förfelats. . Läras naturvetenskaperna rätt, en omständighet lika vigtig som behofvet af desamma, men oändligt svår att uppfylla, då dets mma bör ske så mycket som möjligt är åskådligt, det är experimentalt — så gifves intet hvaraf framtiden kan förvänta en mera mognad skörd; ty detta studium, en gång ingjutet lif, lemnas aldrig af någon tänkande helt och hållet åsido, behofvet af en högre utveckling gör sig då alltid, under den tilltagande åldern, den mera mognade erfarenheten, allt mer och mer gällande. Naturens kännedom är det säkraste värn mot rådande fördomar, emot en religiös vantro. Väl är det sant att en högre själsförmåga. ett mera klarseende öga, en högre bildning icke erfordrar naturvetenskaperna för att skingra vantron, mörker, kabaler och intrigers spel, men lika sant är det ock att den större massan af menniskoslägtet, dess majoritet, såväl det egentliga så kallade folket, som äfven mången under den finare drägten dolda, erfordrar något mera positivt påpekande, mera faktiskt öfvertygande; ty först derigerom kan det mera inskränkta förståndet öfvertygas. Vigten och värdet af naturens kännedom, för skingrandet af irrläror och rådande fördomar, är sålunda af högsta behofvet påkalladt. Vi hafva lärt känna hvad vigt och värde ett sant studium af naturen innefattar; vi hafva lärt känna att endast derigenom menniskan är mäktig en högre åskådning af tingens ordning, en högre lärdom, jemförelsevis mot hvilken den gamla klassiska kunekapen, hittills endast benämd lärdom, nedsjunker till ett underordnedt rum; ty naturens kännedom omfatterk fvea kännedomen om menniskans andliga, samt fysiska utveckling, och vi skola lära känna att naturens kännedom äfven är af högsta vigt för det praktiska lifvet, för dess materiella u veckling. Vetenskapens sanningar äro stora och allvarliga, gången af verldsskapelsea sublim och majestätisk. Vi följa genom densamma hela den oändliga verldsbyggnadens utveckling. — — — mm mm LL TOO MM Med djup beundran, med sann och verklig religiositet, fri från vanro och hyckleri, skåda vi här skaparens verk, vetenskapens storartade framsteg. Men huru mycket varmare höjer sig icke detta intresse, denna Gjupa beundran, då vi, med vetenskapens tillhjelp, taga ett steg längre inom skapelsens verk, då vi, efter att hafva följt dessa stora på himlen glänsande skapelsers bildningsstadier från deras första uppträdsnde ur en formgifvande, det tomma rummet allt uppfyllande uztöckenmassa till sin höga fulländ ning uti stjernornas fulländade former, då vi, säger jag, öfvergå till naturkrafcens stora uppträdande inom en lefvande, en organisk verld. Då vi, med ett ord, se, huru naturen, sedan densamma slutat sitt stora dagsarbete med en fulländad, men liflös masse, nu först uttegande ett högre steg, en högre flygt, ingjuter lif, den första tillvaron, det första lifvet, uti denna döda msssa, och derigenom lära huru dess bestämmelse är, att allt högra cch högre fualländas uti utveckling och former. Fast-egendomsegare-föreningen i Danmark. (Grundeier-foreningen.) Vi nämnde för en tid sedan, att i Danmark bildat sig en förening under ofvannämndå benämning, och att man i början var tvifvelaktig om dess syftning. Det troddes nemligen att denna skulle blifva reaktiorär och am ej