enligt densamma, förbindelse att granska lagar och författningar och föreslå ändringar deruti, men ej vidare. Hans makt hvilar på särskilda stadganden, hvaröfver besiaffenheten af hans embete ej tillåter honom gå. Gmom att för konungen framställa åsigter, som af tverne stånd blifvit hyllade, och på grund deraf anhålla .m lagförändringar hade han upphäft sig till skiljedmmare mellan stånden. På detta sätt hade han misgörstått betydelsen af sitt embete och missbrukat sin makt. Angående lagskipningens tillstånd i riket hade utskottet talat om just.ombudsm:s rätt att granska äfven högsta domstolens beslut. Detta strider dock emot 90 S R. F. Han har visserligen rätt att göra anmärkningar (äfven mot högsta domstolen, men då måste han görsa saken anhängig vid domstol eller framlägga förslag till ändringar af lagar, om hvilkas tydning meningarne äro delade. Intetdera har skett, hvarföre hans åtgärd nu varit ändamålslös och sålunda obefogad. Vidare hade just.ombudsm. hos Kongl. Maj:t anhällit om åtskilliga lagförklaringar, som i sjelfva verket skulle hafva blifvit lagförändringar, hvilket stred emot hans rätt, som var att anmärka om rikets ständers lagstiftande rätt blifvit kränkt. Afven i fråga om bevakning af testamen ten ogillade talaren just .ombudsm:s uttalade åsigter, samt försvarade domares rätt att göra lagförklarinar, då den ej af våra grundlagar bestrides. För öfrigt erkände tal. villigt, att nuvarande justitisomudsman ej blott ådagalaggt drift och verksamhet i sitt embetes utöfning, utan äfven skicklighet och kunskaper, hvari få kunnat med honom jemföras, och ännu färre anses jemngoda. Men för uppfyllandet af ett så vigtigt kall fordrades det mera; det fordrades subjektivitetens underordnande under embetets fordringar. Jemte ofvananförde yttranden och tillägget att just.ombudsm. oriktigt uppfattat sitt åliggande, föreslog tal. att utskottets utlåtande skulle läggas till handlingarne. Hr Petr: Med den siste talaren kan jag icke instämma i dem stränga dom, han öfver justitieombudsm. uttalat... Att säga, det just.ombudsm. missbrukat den maikt, som ärlagd i hans händer, skulle jag icke anse miig tillständigt. Allas fordringar kunna icke af just.ombudsm. tillfredsställas och då man framhåller brisiterna, får man icke tillsluta sitt öga för omisskänneliga för:!jenster. Hade verkligen just.ombudsm. sökt, att i grundlagsvidrig ordning till vägabringa lagförklariogar, skulle visserligen en öfverträdelse ligga honom till last, men jag har an noriunda bedömt just.ombudsmans afsigter. Jag har nemligen uppfattat hans mening på det sätt, att han hos Kongl. Majj:t sökt utverka en framställning till rikets ständer, eatt i den af grundlagen stadgade ordning fatta besluut öfver de förslag till lagförklaringar, som just.ombuddsman funnit nödige och nyttige. Men äfven hoos mig hafva anledningar till anmärkning mot just.combudsmansberättelserne förekommit, och jag skall mu, i korthet, redogöra derföre. Den offentliga kritiken öfver lagskipningen har just.ombudsm. med sällspordt nit utöfvat, men han har dervid råkat att gå utöfver den gräns, som icke, uten tänkvärda olägenheter, kan öfverskridas. Vissa bland de exempel, han anfört, till stöd för sitt mot lagskipningen riktade klander, äro långt ifrån att bevisa befogenheten derutaf. Huru man läser och omläser de, med advokatorisk klyftighet, genomförde deduktioaerna i åtalet mot öfverståthållaren och polismästaren i Stockholm, i anledning af 4848 års oroligheter, kan man dock svårligen fatta annat omdöme, än att detta åtal kunnat, utan skada, uteblifva och att åtalets underkännande endast var en handling af rättvisa. Då nu icke destomindre justitieombudsmanner förklarat, hurusom han, med föranledende af denn: sakens utgång, icke kunnat skilja sig frin den tinkan, att polismakten miste hos oss vara laglös i rätt många fallm, hade måhända med fog kunnat förväntas, att å jusstitisombudsmans-embetets sida någo steg tagits för att undanrödja defrihetensivådor, som utan tvifvel äro att, af polismaktens närvarande godtyckliga ställnioig, befara. Men jeg skall icke uppe hålla mig härmed. Jeg öfvergår i stället till de af justitieombudsmiannen åberopade exemplen. Man finner deriblandl ett mål, som från krigshofrätten inkommit till högsta domstolen. Justitieombudsmanpen förmenar, iatt upphäfvandet af krigshofrättens beslut varit pemnot klar lag stridande, och han anser en fortsatt lagskipning i samma rigtning undergräfva hederskänlan för landets krigsbefälv. Det vill synas mig, som borde de exempel, justitieombudsmannen framdrager, vara så påfallande, så att jag må säga i ögonen springande, att de kunde fattas af det enklaste förstånd; men lånat ifrån att vara det, är det ifrågavarande exemplet mera ett bevis på en sto: förmåga att sätta en ofördelaktig färg på högsta domstolens beslut, än på väld hos högsta domaremskten. Erfarenheten har också vigat, att ett länge fortsatt sakförare kall ofia alstrar en viss oemotståndlig ensidighet i omdömet. Skulle pu emellertid dietta exempel, såsom hemtadt från en sednare lagskipniingsperiod, vara framstäldt med hänsigt till den snÖrt sammanträdande opinionsnämden, så kan dock detta icke vara fallet med det, som i ordningen näst derefter, i justitieombudsmans be-l rättelse, förekommer. Detta exempel rörer nemligen ett på sin tid celebert rättegångsmål, hvilket längesedan blifvit kos högsta domstolen afgjordt. Fiere opinionsnämnder hafva sedan den tiden röstat öfver högsta domstolens ledsmöter, och besagde mål kan således icke ega ringaste afseende på den nuvarande högste domstolen. Hvad som härvid ej undgår att väcka ett mindre angenämt intryck, är den identitet man tycker sig finna mellan justitieombudsmannen och en hufvudperson i beiagde rättegång. Den offentlige manne:ns veckraste uppgift är utan tvifvel, att städse kunna handla utur ädla och högsinnade grundsatser, skiljjd från alla enskildheter, fri från allt partisinne! Men jag bör iicke uppebålia mig allenast vid talans skuggor; jagg bör också nämna något om dess ljuspunkter. Dee äro många och i hög grad utmärkande. Bebjertansvärdit är, hvad justitieombudsmannen anfört om den princip, :om utgör sjelfva grundvalen för all lagskipniog uti en konrstitutionel stat, den nemligen, att domarsn är behörig att pröfva, ej allenast lagens mening och innsbåll, utan äfven sjelfva lagens giltighets. Mången fsister härvid uppmärksamheten måhända endast vid politiska mål, men den bör icke stanna der. Dirigenom att den ekonomiska legstiftningen ligger uteslutande i denl. ena statsmakten; tapd — derigerom att denna lagstiftningsrätt ej sällan kommer i konflikt med civillagstiftningen och intränger på den s-dnares område — derigenom bänds: stundom, att från den ekonomiska lsgsiiftningen utgå författningar, hvilka möjligtvis icke kunna tillämpar, utan åsidosättande af allmän lag. Jsg nämner detta för att viss, att den ofvannämnds principen icke är i allmänhet så förkastlig, som mången velat påstå, Ehvad man än må tänka om justitieombudsmannens åsigter rörende allmänna undervisnio:sr. så kan dock icke nekes, att hans derom gjorda raizställning innehålller många begrundsnsvärda tenker. Den undervisniibg, säger han. :om förskaffade smycken kunskap), men skadade förståndet eller ickel lände till dess föördel, skulle kunna vara sämre än den som gåfve nmiadre kunskep, men gagpade för-— . m—-— EE ss ss äh om — sa Få