Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 2

) Gomes har traktat efter ditt lif; hans eget är nu i ditt våld., Jag skall ej taga det., svarar den ädle Spanjoren. Sag skall förvara en af hans pistoler,, svarar Estevans maka. Sof nux, sade Monserrat; vi behöfva ej mer frukta Gomes. Sof, Paquita, jag skall vaka för dig. Dagen led mot sitt slut. Sjöröfvaren, uppväckt ur sin långa söran genom rysliga rop, störtar upp, yrvaken. O! det är förbi med de olyckliga offren. Flera soldater, rusiga af vin, nalkas brunnen svärjar.de; en af dem har ditkastat en sten. Kamrater! ropar han, det fins intet vatten i detta hål; någon kan hafva gömt sig här!, Ha! då skall han döl! svarade alla mordenglarne. Och på en gång aflossas flera skott. Kulorna hveno förbi Estevans, Gomes och Paquitas öron. Lyckligtvis hafva de ej träffat annat än murarne. Smugglaren, efter sin vana i farans stund, för handen till gördeln; han finner hvarken sin olk elier sina pistoler; då störtar han mot Monserrat. Förrädare, återgif mig min dolk!b Tillbaka! svarar Estevan. Tillbaka, eller jag stöter tillle Och han lyfter stålet öfver sitt hufvud. Skurk! ropar åter röfvaren; afväpna en sofvandeln Det bar jag gjort och icke bar,, sade Paquita, visande pistolen, som hon hade gömt. Smugglaren vill rycka Xenne vapnet ur hän derra, och han skulle lyckats det g-nom våd samhet; men Estevan är färdig att stöta till. Nej! ropar den faderlösa, återhållande sin mans arm; jag skall ej låta 1ågzon mördas inför mina ögon, hvarken Gomes eller Monserrat. Skola vi dö, så må det vara! Men ej skola vil mörda hvarandra.n Hah! ropade en af rördarne utanför; jag bör stoj dernere; det finns intet medel et komma ned; friskt! låt oss fylla brunnen.