Aftonbladet – 10 februari 1851, sida 2

I ögonblicket nedrifva segrarne trästom men, som betäcker brunnsöppningen och nedkasta stockiändar och grus. Då detta ej räckte till, hemtar man från alla sidor söaderslagna möbler, instörtade dörrar, styeken af panelningar, och tomma kärl. Allt detta nedkastas : detta svalg, hvarur de tyckt sig höra buller och sedan sätter man eld derpå. Brunnen, smal i öppningen, vidgade sig mo djupet. Dess form var ungefär lik en omvänd tratt. De olyckliga offren finna medel at! undgå att skadas af de föremål som kastas på dem, dermed att de hålla sig tätt intill muren. De panelstycken, stolar, bord, golfbitar och kärl, som bopade sig omkring dem utan att krossas eller plattas, bildede här cceh der ett slags bvalf, hvaremellan äcnu luft och ljus cirkulerade. De lifdömda voro ännu vid lif. Men vid åsynen af de lågor, som började att höja sig vid öppningen af brunner, och som nedstego till foten af muren, undslipper ett skri af fasa och förtviflen Paquitas läpper. Den olyckliga aller på knä, hopknäpper sina händer öfser sitt bröst och gör sin sista bön. Men Gomes genomlöper brunnen vid första skenet af elden; en urhålkning ådrager sig hans blickar; man skulle kunna tro att den förde ill en afloppstrumma. Piraten undersöker voggrannt den besynnerliga håligheter, som sanske sträcker sig till rågon underjordisk ång; han bar bibehållit sin själ-styrka och in kroppskraft. Af en af de trästycken, som alla vid hans fötter, gör han sig en häfstång, varmed han utvidgar det räddande bålet; vid less stötar instörta senarne. En stor öppning är gjord. Vi äro räddade! ropar han. En tjock rök börjar redan att qväfva cffren. romes, fattande Paquia med sina nerviga arrar, bär henne mot urhålknivgen, hvarigenom an öppnat sig en väg. — O, förfärliga öde! n lågande e!dbrand faller ned på den clyckga faderlösa och itänder hennes kläder, Gemes bortbir henne afsvimmed.