Aftonbladet – 8 februari 1851, sida 2

loch ädel vid alla tillfällen, lika mycket visad, ig Dolorida beständigt bämndgirig och passio nerad. Den ene var full af vishet och saktmod, der andra obeveklig och stolt. Enkan Mugnos ägde likväl en viss själsadel och upphöjda tänkesätt. Hon hade ett heroiskt mod, och var istånd il) de största dygder, så väl som till de största villfarelser. Den man som hon förlorat, en rik possessionat i närheten af Villaseca, hade efterlemnat henne hela sin förmögenhet. Hon var rik, skön och omgifven af en massa beundrare: och ehuruväl hennes karakter ofta hade någonting frånstötande och afskräckande, täflade likväl talrika tillbedjare om hennes hand. De nygifta makarne utgingo nu ur kyrkan. En man af atbletisk växt nalkas don Estevan. Hans blick gnistrar af hat och raseri; han skuffar undan kFröllopsgästerna. Hans åtbörder äro vilda och hotande, Det var sjöröfvaren Gomes. Monserrat, sade han med lig röst och lu tade sig intill den nygifte mannens öra, jag älskade Paquita förr än du. Du har nyss aflagt din ed inför altaret, jag äfven, se bär är min: Den första gång vi möta hvarandra på ell ensligt ställe, långt ifrån menniskors åsyn, nåste du göra din sista bön., Och Gomes försvann ibland hopen. Ehuruväl dessa fribrytarens ord blifvit utalade endast med half röst, och på ett sätt il de ej skulle hörss af någon annan än don Istevar, hade Paquita, likväl om ej tydligen ört, dock fullkomligt gissat tll dem. Henes kinder hade bleknat ånyo och hennes för-! kräckelse hade åter tilltagit. Annu en till bede varit placerad på ett sätt. ut den kunnat gissa till Gomes tanke, i detl gonvbick då han smög intill sin lyckliga rivsll etta var Dolorida Muognos. En blixt af barm: ch ras:1i sköt bastigt fram ur hennes ögon, om ur en Jjungeldsky. På rörelsen af hennes