Aftonbladet – 8 februari 1851, sida 2

Tatt ——— Jrmåen i Catalonien var under Tarragonas muTar, och belägringen hade redan börjat. Det oaktadt rådde ingen modlöshet eller oro ibland de belägrade. Engelska flottan tillförde staden och dess försvarare i öfverflöd ammunition och lifsmedel; det tycktes derföre som platsen skulle vara utom all fara. Tarragonernas sjelfförtroende steg ända till blindhet, och under det att kanonerna dundrade omkring utanverken, gålvo spaniorerne, irotsande fienden, baier och konserter. Man sjöng vid bullret af åskan och man dansade på en vulkan. En vacker ja imorgon Pegaf sig den vackra Poaquita Balcells, som med sin fästman Monserrat flykiat tili Tarragona, till domkyrkan. En myrtenkrona prydde hennes jungfruliga panna, och en hvit slöja fladdrade på hennes axlar. Hennes toalett var af en elegant enkelhet. Leendet låg väl på hennes läppar, men en dyster melankoli syntes i hennes blick. 1 hennes hållning var väl förtröstan och luge, men förtröstan var vecklande och lugnet tvunget. Ceremonien började. Don Manuel officierade. Paquita, nedfallen på nä vid foten af altaret, hörde kanonernes dån blanda sig med stormklockornas. Upprörd a! varta aningar, kastade hon sina blickar med n rädd fasa omkring det heliga rummet; det ycktes henne liksom Pedro Walls onkel hade n graf under sina fötter, liksom kyrkan var vartklädd, liks ett griftbvalf, och liksom döen mer än kärleken var marskalk vid bennes röllop. Don Estevan var bredvid henne. Hans bliear, der själens adel och hjertats renhet stråde, utvisade lycka och sällhet. Han tackzde ud uppriktigt för den maka han skänkt boj VD omr mLT om. Ej långt ifrån honom såg man bans syer den vackra Dolorida Mugnos. Denna, i 1 ålder af tjugusju år, och enka sedan adern månader, liknade ej det ringaste sin bror. ka mycket som Monserrat visade sig lugna vB ss Mm a