Aftonbladet – 8 februari 1851, sida 2

tt jag skulle aldrig frivilligt kunnat afsäga mig föremåtet för min körlek. Hellre döden ! Den nygifta smälte i tårar. Om jag kunde gråte, skulle jag följa ditt exempb, återtog enkan Mugnos; ty jag lider som du. Men jag qvätver min smärta, fastän den ej derför blr mindre brännande. Skul e det vara möjligt, min syster ? Du skall döma derom, Paquia. Jag älskar, och det sedan lång tid, ej med denna skygga och darrands kärlek, som lik din ger efter för pligtens och förnufiets röst, men med denna förtärande passion, som ej känner någoa öfverherre, och ej tål någon tygel. Men i denna kärlek, skulle du tro det? finns likväl hat och förtviflan, 1y j-g älskar och är ej älskad tillbaka. — Din lott är mindre rysig än min; du gråter, mer du är begråtenp. Den faderlösa från Reus förblifver en stund orörlig med hufvudet nedlutadt mot sitt bröst, iik en ros, hvars stjelk är bruten. Sedan, upplyftande sin bleka panna, som den mörka myrtenkronan gjorde ännu blekare, snyftade hon dessa od: : Och Pedro Walls är din ledsagare ? Jag skall anförtro mig åt hans OM:orger,. H.n är således inom stadens murar ? Han var kanhända i kyrkan. Jag såg Gomes derp. Jag äfven. Han talte med Monserrat, Höre du def, min syster? Paquita darrade och teg. Han äfven älskar dig, fortfor Dolorida, med tt bittert och sardoniskt leende; men du har slagit den vilda smugglarens hand, ty hans irleksord förskräckte dig. Han har likväl äfen sina förtjenster; den stolte piratens mod ch tapperhet trotssr hvarje prof. Man bettar de mest ädelsinnade handlingar af hoom; och mer än en ung dufva har, ur djupet ett plågadt hjerta, med sakta röst kallat på enna gamp. (Forts. följer).