Aftonbladet – 8 februari 1851, sida 2

VV LJ värdt, då man dermed sammanställer Svea hofrätts eget anbud, att kunna afbörda sig balati serna endast genom en fördelning på flera divisioner utan förökad personal, och någon annan mera vidt omfattande eller hufvudbråkande organisationsplan således tills vidare icke hade behöft komma i fråga. Det är emellertid klart, att rättvisan lider för hvarje dags uppskof härutinnan. Huru kan då ett sådant uppskof försvaras? oe Hvad sjelfva anslagsfrågan beträffar, så förena vi oss helt och hållet med hvad hr justitieministern såsom motiver dertill yttrat, enligt utdrag som här i noten är infördt; och det förekommer oss till och med ovedersägligt, att, om också några och tjugntusen riksdaler banko mindre skulle erhållas till armeen under fredstid, eller en liten indragning göras å dithörande titlar, så vore det alltid en långt större vinst, om lagskipningen derigenom kunde sättas i sia normala gång; och då allt dröjsmål härutinnan medför fars, så skulle aldrig någon anmärkning kunna träffa regeringen, om den af under hand hafvande medel disponerade hvad härtill kunde erfordras. n Vi hafva väl hört några vilja afvisa hela denna fråga med det vanliga svaret, attingenting dervid kunde tillgöras innan pröfning skett af lagkommitttens förslag till ny rättegångsordning, äfvensom af förslaget om hofrätternas för-. . delning till orterna, hv:lzet vill med andra ord säga, att massan af oafgjorda mål skulle få oupphörligt förökas ännu ett tiotal ar år, ty förr lärer väl den saken ej kunna bifva afgjord; men lösligheien af en sådan iovändning inses lätt af det näst föregående. Visserligen kunde en sådan taktik vara antaglig för dem, som blott och bart önska en större kris i hela samhället, hvilken också i följd deraf ofelbart skulle inträffa, ty uppehåll och afbrott i lagskipningen är för ett samhälle detsamma som blodets stockning i menniskokroppen är för individens belsa. Men vi, som tro, att sam-.. hället kan gå framåt utan våldsamma kriser, om blott regeringen sjelf vill, och allmänna tänkesättet intresserar sig derför — icko blott det loja och servila tänkesätt, som följer med så snart en sak lyckas, utan den opinion som har nit och mod att deltaga i den lagliga striden för en förbättring emot lojheten och servilismen — vi kunna ieke förena 0:s om denna taktik, och derföre tro vi äfven, att regermgen bör och måste taga uti denna sak, på ett an nat sätt än med den makiighet,som gifver sig tillkänsa i br justitieministerns yttrande, eller också, att det är hans ovilkorliga skyldighet att lemna sin plats och gifva rum åt någon annan, som bättre kan besörja landets fordran i berörde afseende. Detta sednare vore i alla fall kanske otvifvelaktigt det lämpligaste, då ran icke ser något spår eller aniedning till, att den större lagreformen genom hans medverkan kan bringas i det skick, att den konimer till ropresentationens handläggning. vi kunna slutligen icke underlåt2, att, till ytterligare stöd för hvad nu blifvit anfördt,aftrycka ett oss meddeladt bref ifrån landsorten, som på ett särdeles åskådligt sätt fäster uppmärksamheten på samma fråga: Seccos den 29 JAN, 48510 Min vån! — Du måste göra mig en t har mellankommit för den lyckliga s Tf för D: efterlemoade fattiga barn, vi ansågs vs inne, då dessa, förut af nöd hotsde, oskuldsfulla varelser sommaren 1849 kring oss voro semlade. Bland gemla, till förbränning ämnade handlingar, påträffades ett papper, derpå barnens forbror, sal. K. under helt andra förhållanden, än de sednare årens, conciperat ett testamente. Hans bustrus rika slägt har gjort anspråk på den förmögenhet, barmen borde i arf tillkomms, och satt sig i besittning af egendomen. Den såsom testamente bevakade handlingen klandrades och ogillades naturligtvis af höradsrätten, men den rika slätten fullföljde målet. Barnen äro således i lika utblottade vi!kor som förut, och likväl skulle de under denna tid för sin uppfostran bäst behöfva arfsmedlen. De forifara att vistes hos sioa välvilliga, men fattiga mödernefränder, som sjalfra utblotta sig: för barnen och lida al att se sig ur stånd att bereda dem den bildning deras anlag fordrade och förildrarnes misna förtjenada, Detta är sorgligt — så mycket mera som hindret ligger endast i lagskipnin5en3 Jångsamhet eller den vartmekt, hvari lagarna alitiner råka; jag vet ej rätt om genom legstiftninjens eller lagskipningens fel, Genom någonderas måste det vara, ty orimligt är det, att rätta arfvinsar skola i äratel kunna blifva i seknad af deras bestridlige egendom och det endsst i väntan på tillämpning af solklar leg på ett utradt faktum, i fhidan på domstolens utslag i den enklaste fråga, vars pröfning uti alla instaotierna tillsammans ej kulle upptaga en erda timmas tid. Det lär vara så la tillställt, att hvarjo mål skall i hofrätten hvila. afbidan på att tusen äldre dylika skola först till i3pdläggning förekomma. Detta barrens mål insänes till ombudet under förliden sommar och på min id nyåret gjorda förfrågan om vi hade att snart inta dom, svarades att jag gjort denna fråga elt år ör tidigt, närmere tusen äldre saker, småungar såsom Hammarskölds Comp. konkurser, voro äldre, och först i tur efter dem kunde barnens testamenistvist blifva pröfvad.s Hvad säger du härom? lör sådant till ett ordnadt samhällsskick ? Är detta et lyckliga tillstånd i Sverige, hvaröfver skrytes Ja tal? Jag nekar ej att jag harmedes häröfver. Förållandet lär emellertid. vara sacniog, ty vår vän N. hofrätten, som jag derom tillfrågat, vitsordar, att varia vademål numera tarfvar ett och ett halft års egetid före föredragningen och ytterligare en pe just Sej rr srt nå