Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 2

långsamt då han stannade vid grifthvalfvets port och skarpt. fästade sina ögon på henne. Hennes voro. höjda mot himlen, tillika med hennes upplyftade händer. Hon grät icke, och hennes sorg blandades ännu med en rörelse full af förskräckelse. Låtom oss återvända, min Coelius! Hvad, vill du icke se taflan ? Icke nu — en annan gång. Jag kan icke se den nul, Åck, qvinna! detta kan icke ske. Du måste se den nu eller aldrig. Hoppas ejatt undkomma. Stig in! Jag måste berätta dig en bistoria och visa dig en syn derinne, som du ej kan höra eller se hädanefter. Gå in! I det han talade satte han nyckeln ji låset, och dörren vände sig långsamt på de tunga gångjernen. Hon vände om och skulle ha flytt, om han icke fattat henne vid handleden och gått framit ingången. Hon förde den lediga handen till sin panna, strök håret från ögonen och höjde dem mot himlen, som ville hon taga honom tiil-vittne. Hon såg att motstånd var fåfängt. Hennes hemlighet var upptäckt. Hon beredde sig att inträda, men långsamt. Stig in! Fruktar du derför? frågade hennes man, när du befalles? Har du icke, ju, n romarinna, redan vågat inträcga inom lessa förfärliga murar, helgade åt tystnaden och löden — och i hvad ärende? Stig in, som ag befaller dig! VI. DÖDSRUMMET. KATASTROFEN. Hon lydde honom darrande och tyst. Hanl öljde henne, stängde dörren och liste den inanför. De voro allena ibland ett tusen års löda — allena, men icke i mörkret. En föreredande hand hade varit der, och facklor orunno på väggarne; deras ljus, återspeglade f de talrika bronssköldarne i rummet, spridde