Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 2

en besynnerlig och fantastisk prakt öfver scenen. Aurelias, ögon granskade hastigt kammaren, som om hon sökte något väntadt föremål. Coelii blickar iakttogo dem med ett uttryck af föraktfull triumf, som ej undgick henne. Hon mötte hastigt, nästan frågande hans blick, medan hennes händer ofrivilligt och krampaktigt hopknäppte sig. Hvem söker du, Aurelia?) Du vet det! du vet det! — hvar är han? Säg mig, min Coelius, atwt han är äsdad, atl du har hjelpt honom härifrån — på det jag må . välsigna dig. Han log betydelsefullt, i det han svarade: Han är räddad. Jag har hbjelpt honom härifrån.n Tinai (Adonai) hålle sin skyddande hand öfver dig, min man! Huru skamlöst! Du vågar dettal, ,Hvad menar du, min Coelius? Sitt du der,, svarade han, atills jag visar dig min målning. Han pekade i det han talade på en ny kista, hvarpå hon undergifvet satte sig. Sjelf, med en käpp i sin hand, sittande på en annan stenkista, pekade han derefter på en gardin, som betäckte en af rummets sidor. Bakom denna gardin, Aurelia, är mina hänlers sista verk; men låt mig, innan jag afslöar det för dina ögon, berätta dig dess sorgiga historia. Det behöfves ej många ord derill. Mycket deraf känner du redan. Huru ag fonn dig i Rom, när jag var en fånge der — huru j2g älskade dig, och huru jag trodde lina försäkriogar om genkärlek; allt detta vet lu. Vi gifte oss, och jag förde dig, en ronersk qvinna, af mitt folk ansedd som en barvar, till en af de, stoltaste familjers i hela Etruien palats, Skall.jag säga dig, alt jag ännu Iskade dig, att jag älskar dig till och med nu, lär jag har den största orsak att hata dig, när!