Aftonbladet – 6 februari 1851, sida 2

ningar förqväfvas; och slutligen, att det likaledes varit omöjligt, oaktadt de enträgnaste bemödanden både inom församlingen och i tidningarna, att förmå presidenten till den förklaringen att han ville efterlefva konstitutionen, det vill säga icke eftertrakta en grundlagsvidrig förlängning af sitt embete. Sakernas verkliga ställning blir, om man ihågkommer detta, fullkomligt genomskinlig. Vidare säger presidenten: Enighet mellan sbåda statsmakterna är nödvändig för folkets lugn; men då koastitutionen har gjort dem båda oberoende, :så är ömsesidigt förtroende enda vilkoret för en sådan enighet. Genomträngd af denna känsla skall jag alltid akta församlingens rättigheter, derpmte upprättshållande maktens prerogativer, hvilka jag erphållit af folket. Här synes det huru presidenen bemödat sig att ställa sakerna på en helt aman grund än de skola ega enligt den konstitition han besvurit. Enligt denna konstitution är lagstiftande församlingen innebalvare af folkets suveräna makt, och verkställande makten, fastin dess chef väljes direkt af folket, är likväl skyldig att rätta sig efter och verkställa de författningar församlingen beslut:r, samt står sålunda iett underordnadt förhållande till denna sednare, hvilken äfven kan försätta presidenten i anklagelsetillstånd. Om man ihågkommer detta, så är det äfven lätt att inse, hvad det i sjelfva verket har för betydelse, när presidenten lägger i sin egen mun, att Frankrike framför allt önskar lugn — under det han sjelf söker bidraga att störa detta lugn. Eao sådan fras innefattar då, fastän i lenare ordalag, ingenting annat än en bekännelse af den inre meningen, att det närvarande lugnet måste, till hvad ris som helst, medelst oroande machinationer utbytas mot ett annat, som skall öfverändaksta republiken. Alldeles samma ande genomgir äfven den del al manifestet, som angår ministirens bildande. Den innehåller, fastän med andra ord, att det år församlingen som har gjort det omöjligt att bilda:en styrelse af majoriteten, derföre att den icke velat se genom fingren med de antikonstitutionella intrigerna till förmån för presidentskapets förlängande. Och 1lerjemte säger han helt -oförtäckt, att han skule hafva velat bilda en minister af minoriteten om det varit möjligt. Detta är rent af allenatyrandets lära. Efter en så märkvärdig uppeniarelse och half utmaning till nationalrepresentatonen skall det blifva särdeles märkligt att erata hvad de närmaste posterna härefter konma att medföra från Paris. ——RT—