Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 2

Article Image
personer emellan, blir man alitid mera främmande än om den aldrig har funnits, och inga ord blifva noggrannar: afmätta och öfverlagda än dem man sedan är nödsakad at utbyta. Också undveko Eifborg och Märtha så mycke höfligheten tillät hvarandras sällskap. Fintligt och grannlaga hade hon dock numera ställ så till, att ban om postdagarna sjelf fick öppna den mec hemlig otålighet väntade väskan, för att i händelse An toinettes bref ännu uteblefvo, åtminstone bespara ho nom den känsla af obehag, sum hennes (Märthas) vetskaj derom möjligen kunde medföra. Hans fortsatta tystnac lemnade henne i samma okunnighet som det ogenomträng. ligt kalla, nu nästan stränga uttrycket i hans ansigte. En dag likväl — posten hade kommit tidigt på morgonen — varseblef prostinnan någon förändriog. Han var mycket blek och när hon bjöd honom det vanliga fru: kostglaset, darrade hans hand så, att mjölk blef spild pi bordet. Min Gud! hvad fattas er?, frågade hon bestört och med hastig glömska af sin förra motbjudelse för ett bjertiigare tilltal — jag tror — jag fruktar — ni är sjuk ? Sjuk! — nej! — ja! — det kan vara hur man ville ty det onda är åtminstone inte kroppsligtl — svarade Efiborg med en top, som kom henne att bäfva. Dås — återtog hon s2kta — vär ni ej fleller skyidig aågot var på min fråga — jag begär iatet förtroende., Förtroendet blir ringa, ty allmänbeten har förmodligen redan kunskap derom — genmälte han bittert. — 52 der! prostinnan har ej på länge sett något bref från min fistmö — i dig bar jag erhållit detta. Märtha mottog och läste hvad vi redan hafve sett och hon anat, och hvilket derför mindre väckte hennes förvånisg än andra känslor, hvilka hona deck hade svårt att gifva namn och uttryck. Lyckligtvis besparade herne Eliborg första ordet. oRNåp — sade hån, i samma bittra ton som förut, när ban såg henne åter hopvika breivet — hvad tycker ni nu om den ovanligt begåfvade, intressante och ästvärde öfversten?, — Elfborg tycktes finna ett nöje i att uppräkna prostinnans egna ord, efter Edwins första besök unler hans frånvaro.

30 januari 1851, sida 2

Thumbnail