Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 2

skogsåverkan, det gäller äfven för alla andra tjenstemän. Böra länmännen blott ha konstitutorial för att kunna afsättas i händelse de skulle göra skogsåverkan, så borde alla andra tjenster också til!sättas blott på konstitutorial för att deras innehafvare kunna lika lätt afsättas i händelse de skulle antasta annans skog. Följande betänkandet i ordningen, MM 413, rörde en just af hr? Wejdenhjelm väckt motion, hvaruti han framställt den åsigten, att länsmanstjenster icke böra tillsättas utan närmaste förmans hörande eller förrän en så kallad uppbördsborgen blifvit ställd af den sökande. Utskottet hade hemställt, att ifrågavarande motion icke må till någoa rikets ständers åtgärd föranleda, och hr Wejdenhjelm förklarade nu, att han väckt motioaen under den föreställningen, att länsmännen icke borde vara underkastade godtycklig afsättning, men då adela ryss uttalat en annan åsigt, med hvilken hans motion icke öfverensstämdea, så satie han sig icke emot utskottets betänkande. Ja 14, betänkande i anledning af väckt motion om beredande af tillgång på duglig vaccin, hvilket til:styrker anhållan hos Kongl. Maj:t om åtskilliga åtgärder, bamöttes med ett långt och sakrikt anförande af hr af Ekströmer, som yrkade på återremiss och äfven uppgaf ett förslag, att man i stället skulle anhålla hos Kongl. Maj:t att efter från sundhetskollegium infordradt förslag anbefalla de förändringar som kund3 vara af nöden i gällande föreskrifter för vaccineringen i riket. Motionären hr af Ekenstam förenade sig sjelf med hr af Ekströmer om återremtss och hr v. Hartmansdorff ville till och med att man genast utan återremiss skulle fatta beslut i enlighet med hr af Ekströmers förslag. Han kastade också ut några anmärkningar derom, att utskottet befattat sig med sådana detaljbestämmelser, som för dess ledamöter, hvilka icke voro läksre, måste vara för mycket främmande. Emellertid uppträdde endast grefve Liljencrantz och hr Bråkenbjelm, till försvar för utskottsbetänkaadet, och den förre replikerade hr von Hartmsnsdorffs anmärkningar om utskottets olämplighet för detaljbestämmelsernas uppgörande. Chefen för sundhetskollegium vann också understöd af artillerilöjtnanten hr Brakel och betänkandet återremitterades. Ja 43 lades till handlingerne. JG 46, betänkande, i anledniog af väckt motion, angående föranstaltande af en normalupplaga af katechesen föranledde deremot en ännu lifligare diskussion än de föregående. Hr Bernard Rosenblad började med den anmärkningen att, enligt hvad han nyss förut hört yttrzs i föregående diskussion, borde han nu icke tala om katechesen, emedan han icke var prest, men det oaktadt ville ban dock uttala sin åsigt, som var, att den kateches, som begagnades, borde vara till språkens ordalydelse öfverensstämmande med kyrkobibeln. Hr Bråkenhjelm och grefve Liljenerantz uppträdde nu åter som u!skottsbetänkandets försvarare, men funno intet understöd, eburu de förde debatten från sin sida både ihärdigt och skickligt. Deras värsta motståndare var hr Tham, som i egenskap af religionslärare och erfaren pedagog talade med hänförelse för återgång till det gamla. Han menade att den Lindblomska katechesen redan väckt mycken misstro, emsdan dess språk icke öfverensstämma med den antagna bibelns ordalydelse; han hade i skiljaktigheten mellan språken i bibeln och språken i Lindblomska katechesen sett eit vapen, hvarmed lärjungarne kunde slå läraren på fingrarne; han ville hafva något, som kunde trygga mot det svärmiska läseriet å ena sidan och lättsinnet å den andra; han påminde att för svenska allmogen är den antagna kyrkobibeln Guds ord, hvarpå den tror och förtröstar, och derföre väcker det misstroende mot lärarne och de förklaringar dessa gifva, om de lära barnen bibelspråk, som icke öfverensstämma till ordalydelsen med detta Guds ord; han kunde slutligen icke finna resonen deruti att man skall hafva en viss bibelöfversättning såsom grund för religionsläran, men likväl lemna barnen undervisaingsböcker deruti, som icke öfverensståmmr med den antegna grunden. För sitt lyckade anförande komplimenterades hr Tham af hr Rosenblad. Grefve Liljencerantz påminde häremot, att 18414 års kongl. bref blifvit meddeladt och den gamla katechesen tillåten just för att förekomma det i Norrland yppade missnöjet med den Lindblomska katechesen; men om man nu skulle öfvergå till en annan ytterlighet och förbjuda den Lindblomska, så skulle ett mycket värre missnöje deraf uppstå ibland den delen af allmogen som med förkärlek omfattat denna Lindblomska kateches, som deraf inhemtat sin religionskunskap och som ur den undervisar sina barn. Det vore derföre bäst att låta båda få gälla och öfverlemna åt enhvars eget godtycke att välja den han ansåg bäst. Hr Bråkenhjelm åter erinrade derom, att menniskan i sådana fall icke låter befalla sig; öfvertygelsen kan aldrig underordnas någon lag. Det vore -bäst att icke reta på någondera hållet. Hrr v. Hartmansdorff och Arv. Ribbing understödde äfven den meningen som ville återremiss och Isom också segrade. Friherre C. R. Cederström begärde få på sitt förlag utgifva ridderskapets och adelos diskussion i representatiorsfrågan, hvilken diskussion, såväl för ämnets vigt, som för den moderation och varma fosterlandskärlek, som derunder gjorde sig gällande, förtjenade att komma tili allmänhetens kännedom, och hans anhållen bifölls med vilkor att diskussionen meddelades ostyckad. Betänkandet M 47 bifölls och J4 48 och 19 begärdes på bordet. Presteståndets diskussion öfver grundlagsförändringarna. Emot förslaget Vill ändring af 68 Riksdagsordn., uXuwanda såldam fån mellan aena Af sota ah ata han