Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 2

vigten. Vore fråga om att t. ex. odla stora sträckor med lin, så som man odlar dylika med rappsat eller andra handelsväxter, så vore anmärkningen förtjent af något afseende; men då lin icke någonstädes i verlden odlas annars än i en, relativt till hela åkervidden, ganska liten skala, eller på mycket små gärden (i Belgien t. ex. 14 till 4, af hela arealen; i Sve ige åter oftast Y.y till M;,, och derunder); så in ser nog hvar och en sakkunnig, att den lilla tillökning i gödsel, som en sådan kultur erfor drar, lätt kan anskaffas af en hvar, som vill ändamålet, hvilket är: produktion med skälig vinst af ett råämne, som gifver sysselsättning åt ett stort antal armar, hvilka annars skulle sakna arbetsförtjenst under våra långa vintrar; införandet af flit och välmåga, i stället för lättjan med dess oberäkneliga följder; samt slutligen befrämjandet af en näringsgren, som ej behöfver skydd mot utländsk medtäflan, och som i tro:s af machineriernas konkurrens, både bibehållit och ökat sin på husfliten hvilande produktion; hvilken i motsats till andra industrier icke gilver anledning till proletariatets ökande, utan tvertom utgör ett bland de säkraste medlen att förekomma detsamma, derigenom att den befrämjar ett af familjlifvets första vilkor: idoghet, och genom denna moralitet. Härtill kommer, att linet hvarken behöfver eller ens tål någon omedelbar gödning med fast boskapsspillning, utan hellre bör gödas med aska, urin o. m. d., zom i Sverige merendels förstöres. Om endast den flytande boskapsspillning, som här i landet gagnlöst får bortrinna, användes ti!l linproduktion, och detta tin väl vårdades, röttes och bereddes, skulle vi snart hafva en lizexport, likasåväl som i Belgien. De väsendtligaste hinder, som ligga i vägen, åro, enligt Rec:s öfvertygelse, dels den nordi ska trögheten, dels den hos så många rådande, olyckliga tron, att allt redan är så förträffligt och så fullkomligt, som det kan blifva ). Efter förordet meddelar förf. en sammanträngd, men särdeles läsvärd teckning af det belgiska landtbruket, hvarefter förf. öfvergår till arbetets egentliga bufvudsyfte: beskrifningen på linets odling, rötning, blekning och beredning i Belgien. Slutligen meddelas några ord om Belgiens linhandel och linne-industrin. (— De för linets beredning erforderliga särdeles enkla och föga kostsamma redskap äro framställda på en medföljande planche. Förf. har bemödat sig att så noggrannt som möjligt framställa och beskrifva den mechaniska delea af linberedningen, samt att göra den tiil en kort lärobok i linberedningen, med hvars tillbjelp den icke alldeles oerfarne kunde lära sig den förbättrade methoden. Den praktiska utöfningen kan man så väl här, som i så många andra räringsgrenar, väl svårligen inhemta endast genom läsning. Det är derföre fägnande att erfara, det regeringen på Landtbruks-akademiens förslag, engagerat förf. — i likhet med hvad som för ängsvattningen skett med hrr Johnsson och Kempf m. fl. — att lemna landets jordbrukare biträde vid en förbättrad odling och be redning af linet. Rec, tror dock för sin del, att så länge man icke bättre inser den stora vigten af att befrämja denna grundval för en husflit — hvars fördelar rec. ofvan antydt — skall den kunskap förf. förvärfvat sig blifva ett dödt kapital. Den, som har ett stort schäferi reqvirerar hr Hofman-Bang och inhemtar hans råd; egaren af vidlyfuga odlingsoch ängsvattningsställen tillkalla brr Johnson, Kempff eller Åkerman, 0. s. v.; men linet har den egenheten — af förf. ganska riktigt påpekad — att icke kunna odlas i stort, annorlunda än att hvarje landtbrukare (äfven jordbrukaren) odlar det — hvilket äfven sker i Belgien — och hvarigenom en kultur i stort verkligen inträffar, i det att ala dessa små odlingar gifva el8 stort resultat. Egaren af en ganska betyd lig egendom ut!sår sällan mer än en, högst tvi tunnor linfrö; men icke lönar det sig att betala en persons resa för produkten af en si ringa qvantitet? An mindre kan man vänta, att mindre jordegare och bönder, som utså 4 å 8 kappar linfrö, skola reqvirera och betala en agronom, för att inhemta rätta behandlingen af en så liten skörd? För sin del anser rec. enda sättet sålede: vara, att ett antal landtbrukare, nog upplyste att inse sakens vigt, ej allenast för dem sjelfva, utan hufvudsakligen för den arbetande klassen. ej allenast förena sig om kostnaderna för hvad dem sjelfva rörer, utan ock besluta sig till nå son liten uppoffring för att tillvägabringa en förbättrad linkulturs införande hos allmogen, som, till att börja med åtminstone, säkert icke lärer vara hugad att dermed göra ringaste försök — äfven om kostnaden betalas af andra — uten i stället snarare torde sätta sig deremot. intill des: öfverbevisande exempel undanrödja det vanligen envisa fasthingandet vid gamla vanor. Blifver öfvertygelsen om sakens stora nytta så allmän, att de större jordbrukarne i landsorterna deraf kunna föranledas bilda för) Såsom ett bevis på den låga ståndpunkt, hvarpå linberedningen befinner sig hos oss, må endast anföres, att icke ens det bästa Norrländska linet kan erhålla ett pris, som i Belgien betalas för det sämsta, och att det enda här befintliga mechaniska linspinneriet hittills måst förse sig med ut ländskt lin, som på stället betalas med 43 rd; lispundet, emedan nåsiot användbart lin inom lan