Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 2

RE slut att upplösa vårt band är numera oryggligt och jag vill icke söka urskulda mig i dina ögon. Du skulleiall: fall ej tro min försäkran att ingen flyktighet vållat dett: steg, och ju mera klandervärd och lättsinnig j2g synes dig desto lättare skall du äfven trösta dig öfver min förlust Ipför, Gud, min mor och mitt samvete får jag sjelf svara, och mitt handlingssätt må tydas huru som helst, i men niskors ögon är det nog för mig att jag tror på ettskonsamt bedömande der, hvarest hvarje tanke, hvarje be: vekelsegrund ligger öppen och klar. Hvad dig sjelf betriffar boppas jag dina visade bemödanden att i allt efterkomma min mors vilja skola tryggs dig för slla sjelfförebråelser att icke hafva kunrat sträcks omsorgerna för hennes dotter längra än du redan gjort liksom jag aldrig skail glömma din godhet, eller den tröst du intalte mig, nör jag eljest, dig föruten, skulle hafvs dukat under för min smärta. : Ett vill jag b dja dig om! Sök ingen närmare förkla ring, det vore blott en fruktlös möda, ciler rättare sagdt jag vill genast gifva dig en som du utan tvifvel skall fion: fullt tillräcklig. Jag är, när du erhåller detta, öfverst Edwins förklarade brud, ehuru han aldrig begärt min hand aldrig förklarat mig sin kärlek, och följaktligen ännu 51 helt och hållet okunnig em att jag utsett honom till mir make. Jag vet deck att han älskar mig, ehuru ingen sag ett ord derom, och kan ej nu tänka mig lyckan med nå gon annsn än honom. Om jag dröjt nog länge att meddela dig mitt bestut bar det skett emedan jag moget velat ölverlägga detsam ma och emedan t:nts sjukdom och död, ssmt de nya åt gärder jag i anledning deraf måste underkasta mig, vålla en splittring i både tankar och tid,som förmådde mig at sfbida ett tillfälle då jag mera egde mig sjelf och va mindre upprörd till sinnes. Föga återstår att tillägga, -Mot den man. i hvars hanc jag nu går att anförtro rbitt öde, fins sedan minga år hvarken i moraliskt eller medborgerligt hänseende, de ringaste att anmärka, och jag fruktsr ej beller att möt: något motstånd för min vilja, sedan jag honnit blifva full ense med mig sjelf, det vill säga, öfvertygad att min mor om hon lefvat, skulle gillat dessa beslut. Felar jag någo i sältet att utföra dem, hoppas jag min oerfarenhet skal ursäkta det, och märk väl, Sigismund! ditt ansvar för mi upphörde i samma sfund jag föresatte mig att handla hel