Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 2

ngelska industrialismen är af alldeles sammaj! natur som den svenska, — ehuru den högst : vetydligt skiljer sig derifrån genom sin makti. och sin utsträckning. Förf. sluter sig alltjemnt till den kommunistiska och socialistiska åsigt, som — oc ej till namnet, dock till saken — yrkar skråtvång och tulltvång, d. v. s. skydd genom lag emot konkurrensen — som kommunisterna och so vialisterna uttrycka sig — eller emot inhemskt! sintrång, och utiändsk täflans, som det heter Då det egentiiga skråoch prohibitifspråket.! Det är, föregifver han, arbetare, som genom j: lessa medel skola skyddas: skyddas emot nin lustria!lismen och kapitalets förtryck; och: Då arbetarnes genom denna iadustrialism: och detta förtryck åstadkomna nöd åberopar nana bevis ifrån England, dem han söker bringa! I sammanbang med den der införda friheten i handeln, slöjderna och sjöfarten. Olyckligtvis nafva dessa hans bevis dels kommit att väljas rån den tid, som föregick nyssnämnda frihets! ullständiga införande (och som efterträdts afj en annan tid, sedan detta införande skett, under hvilken förhållandet blifvit alldeles föränlradt); dels äro exemplen på arbetarnes förtryck hemtade just från sådana ställen, der skråväsendet äfven i England ännu florerar med urgammal häfd. Vore uppgifterna om arbetarens förtryck grundadt, så skulle de anförda bevisen alltså vittna på det mest bestämda sätt emot prohibitismen sjelf, och emot de slutsatser som författaren söker draga från dem för sina satser. Vi få tillfälle att se allt detta närmare belyst nedanföre. Men först till författarens exempel och bevis! vEagelska sidentillverkningen hade under inför selförbudet länga befunnit sig uti ett stationärt och tynande tillstånd; införseln af rått och tvinoadt silke befann sig öfverhafvud på samma punkt, och likaså väfnadsutförseln, som (ndast egde rum till kolonierna, hvarest möderlandets industrioro: dukter gynnades af en monopoliserad afsäitning. Mea redan inom sju år efter förbudets afskaffande (1833) var både införseln af silke nära fördusblad och likaså utförseln. Sedermera hafva både tillverkningen för landets eget behof och utförseln tilltagit vida mera; den sednare förlidet år (1849) hade ökat sig nära tredubbelt. Engelska sidenfabrikerna täfla nu i de flssta varor med de fransyska på utländska marknaden och af vissa artiklar afsättas till och med till Frankrike icke obe tydliga qvantiteter.n Detta exempel tycks vittna alldeles emot prohibibitismen, och för handelsfriheten. Men för att komma ifrån det, anföres matt sidenväfvarnes arbetslöner hade från 1826 till 1832 nedgått 3854 proc., fastän priserna på de föroämsta lifsmedlea under samma tidrymd nedgått 77, proc.s Vi måste bedja läsaren lägga märke till de åberopade årtalen, och att det först var 1846 — alltså 14 till 20 år efteråt — som införselstullen på spannemål och . de flesta viktualier upphäfdes; hvaraf tydligen följer, att om det höga priset på litsmedel då gjorde arbetslönens fall till en olycka för-arbetarne, så låg sku!den till denna plycka jast i en skyddstuli, filjaktligen i en prohibitifanstalt. Och hvar — å andra sidan — åt hvilka är det, som de företrädesvis såsom olycklige skildrade sidenväfvarne arheta? Jo, åt fabrikanterna i trakten af Whit:e-Chapel, i Londons City: just den ort, der skråväsendet, så väl i fabriker som handtverk, ännu till denna dag envist qvarstår i England. De beklagansvärda sidenväfvarne arbetade följaktligen hos skråmästare, hvilka ägde det skydd mot konkurrens af andra mästare, som prohibitismen lofordar. Ledo arbetarne der så djupt som det påstås, så hade man der ett dubbelt bevis huru tulltvång och skråtvång skyddar dem. I de skråfria städerna, i Manchester t. ex., är förbållandet helt annat;: på sätt vi snart skola se. Men hörom -ombudsman. vidare: Inodustrialismen är äffren i full fart att bemäktiga sig handtverkerierna, det intet machineri kommer i råga. Fem sjettedelar äf Londons åkräddaregesäller arbeta nu åt da störa magasinerba af Tårdiggjorda kläder utaf alla slag, hvilka, etablerade af kapitalister, hålla hvart och ett flera hundrade arbetare uti sitt beroende, hvilkas arbatlöner till följd deraf blifvit så ytterligt nedsatta, att en skräddare gesäll i Stockholm visserligen räknar dubbelt så stor veckaförtjenst. : Nåra nog pi samma sätt är det med skomakarne: De 30000 olyckliga sömmerskornas och brodösernas i London förskräckliga belägenhet är känd; den fattigaste sömmerska i Stockholm har vida bättre vilkor.s Och hvar, fråga vi åter, bor väl den man, som aldfaförst och i största skalan slagit under sig alla dessa skräddaregesäller, skomakaregesäller och sömmerskor? Minne det är i Birmingham, Sheffield oeh så vidare? Är det en rik kapitalist, som till följd af obehindrad täflan kuonat underlägga sg alla vanliga och skråmessiga mästare? Visst icke; det är åter en ledamot af det nozgrannt skråskiftade City, nemligen den bekanta judefirman Moses ä Soman. Den började visst icke såsom kapitalist, utan med en liten anspråkslös försäljning af färdiga sjömanskläder, i Minories, den gatan, som förenar Towern och S:t Catharine Docks med Aldgate Highstreet och den kringliggande trakten af City. Men småningom utvidgade sig den lilla boden till en het rad bodar, hvilka nu intaga bottenvåningarne i fem hus: ända till hörnet af A:dgate Hizhstreet och vidare sträc