Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 2

ning. Vårt, bans och mitt sammanträffande var eget, men du skall vid min snara återkomst få veta alla närmare detaljer, och sedan måste du tala vid min mor, du kän. ner hennes stränga rättsbegrepp och kan således med full tillförsigt följa hennes råd. Men dessa skulle ej Antoinette få inbemta. Samma dag brefvet anlände hade fru Willmer upphört att lefva, genom ett häftigt och oförmodadt recidif af den i början obetydliga sjukdomen och den mer än någonsin ensamma flickan inflyttade genast i sina farföräldrars hus. Här fann benne Edwin, och den bedröfliga, så plötsligt inträffade förlusten uteslöt vid deras första möte alla andra meddelanden. Samtidigt med öfversten anlände äfven fru Willmers barn i andra giftet, och deras anspråk på den återfunne hbalfbrodren i förening med da sorgliga bestyr, som alltid åtfölja ett dödsfall, upptogo till en början så bans tid, att han blott ett par gånger fick se Antoinette och ingendera ensam. Han hade visserligen sökt benne flere, men antingen bon med flit höll sig undan eller de gamle ej ansågo nödigt att underrätta henne om hans dervaro, nog af, hon visade sig ej och ban kunde ej alltför ofta återkomma; dessutom hade ban hos Antoinette wrott sig förmärka något främmande, skyggt och förbehållsamt, som ingalunda uppmuntrade honom dertill. Hon bar kanske misskänt mina afsigter, tänkte han, atrott att jag blott ville slå den andre ur brädet för att sjelf intaga hans plats... men jag skall visa henne att icke så är... att jag leddes af de oegennyttigaste motiver... blott och bart för hennes skull, icke det ringaste för min... jag skall resa härifrån, jag skall veta underkufva mina känslor, jag skall. .. Den gode öfversten skulle allt cch gjorde intet, bvaremot tvänne beslut redan mognat till handling i den unga oerfarna flickans öfverspända hbjerna; de skola lämpligast framställss med hennes egna ord i de bref, bvilka öfversten och kyrkoherden ejhöllo på samma Cag kort efter fru Willmers begrafning. Min kusin! skref bon till fästmannen. Då vi till min döende mor afgåfvo våra ömsesidiga löften, skedde det under vilkor som lemnade oss återgången öppen ifall vi sjejfva funno, att den förbindelse hon önskade afsluta, ej i framJiden innebar eller lofvade oss lycka och välsignelse. Detta fall har inträffat. Jag har, lika mycket huru, vunnit den öfvertygelse, alt vi icke passa för hverandra, och kan af ingenting förmås att handla deremot. Mitt be