Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 2

grunden hotande fienden. Adagiot (Gismoll) uttalar en oförgånglig smärta; denna skärande klagan röjer att bjertat är träffadt. Finalet framskrider djerft och trotsande; allt är förloradt, utom den i det inre arbetande gigantkraften. Blott enskilda solblielkar kasta ett öfvergående ljus öfver den mörkta taflan. Betydelsefull är återblicken på det förflutna — introduktionsrytmens återvändantde, stundom hel, stundom. afbruten. Efter ett bolott några takter långt adagio framilar sluttfallet kort och energiskt. De förtjenstfulla artisterna hafva desto mera förpligtat konstvännen genom upptagandet af denna underbara komposition, som dess utförande medför svårigheter, hvilka ej utan ett långvarigt, sorgfälligt studium låta sig besegra. Då emellertid många skönheter vid första åhörandet ej hinna uppfattas, så skulle säkert flera musikvänners önskan uppfyllas genom verkets återupptagande vid lämpligt tillfälle. Exekutionen var i alla hänseenden ypperlig och beherrskade ej blott det tekniska, utan fasthöll äfven den poetiska amdan i det hel2, hvilket för öfrigt äfven var falllet med de båda andra qvartetterna. Hr Meyer var primarius för aftonen. . —U—