Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 2

sappa och sjal och styrde så, det fortaste ffötterna kunde våra henne, kurs på högra flygeln, eller rättare sagdt utomkring densamma, till dess hon befann sig å vista med fönstren till de omnåmnda dubletternas. Här stannade hon; men, o vel det inre var fullkomligt mörkt och det yttre, visserligen upplyst, men med nedsläppta rullgardiner! Friherrinnan fördömde nu i tysthet ett bruk som bon dittills aldrig baft skäl att klandra, och fästade sina hopplöst trängtande blickar på den olycksaliga förlåten, innanför vilken hon, till sin ökade plåga, tyckte sig skönja en kugga som helt sakta rörde sig... Darrande af fruktan och otålighet smög hon sig allt närmare fönstret för att, ;m möjligt, uppfånga en skymt, ett ljud — men vare sig iu att hon gjorde något buller eller ödet ändå roade sig ned att i vissa fall gynna hennes åstundan — allt nog... sardinen flög upp och Plato, hållande en af sin herres pitoler, hvilka han just varit sysselsatt att putsa, stirrade om en afgrundsande mot den förfärade friherrinnan... Juru hon nu med en rakets fert kom tillbaka in i huset och uppför trapporna in till sin lilla sjuka, fyrbenta favorit visste bon ej, men bör mera sjönk än satte hon sig ned på den stol, som Nellys unga, bleka värdarinna, förskräckt öfver sin matmors förstörda utseende, genast skynlade att erbjuda. N Mira nerfdroppar!s hviskade friherrininan och den ;ppskrämda flickan hällde i henne en hel :matsked, med len Jyckliga verkan att hon snart qvicknade: vid och ville luta Nelly i sina armar. Det trogna djuret, som uttryckte itt deltagande genom bopp och ställningar, hvilka ingaunda vittnade om svaga krafter och dåligt bröst, fångales, icke utan möda, och upplyftes; hennes smekningar ullbordade förbättringen. och sedan friherrinnan förvissat ig om att hon förtärt en hel tallrick med grädda och nandelbröd samt hela tiden känts våt och kall om nosen, unde hon ändteligen börja tala om sitt eget tillstind. Jon hade pej velat försumma sin vanliga aftonronden — jette det — men var knappt nedkommen på gården innan on blef illamående, dock utan att vilja akta derpå, förrän on kände sig nära att duka under för en waf sina mest åldsamma nerfattacker, hvilken hon ej föreställt sig skulle unna gå öfver så snart. Skaffa dock i ögonblicket hit upgfru Evala befallte bon vidare, seller vänta! anhåll snaare att baron täcktes komma så fort som möjligt; men ör det tyst och cbemärkt — intet väsen, hör du! och ämn för ingen hvad du sett, det kan vara nog mel min gen alteration, sedan jag nu Gud ske lof är bättre! (Forts.)