Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 2

Tredje Qvartettsoirecen, gifven af hrr Randel, d Aubert, Meyer och Sack, gaf, både hvad programmet och utförandet beträffar, en konstnjutning af högsta intresse. Repertoiren var uteslutande hemtad ur de tre stora qvartettkompositörernas skatter och skänkte derföre ock den rikaste mångfald, bvarjemte dessa qvartetter tillhöra dem, som på det mest träffande sätt karakterisera sina mästare. På den friska, hjertliga naiveteten i den första qvartetten igenkände man genast Haydn; det spirituella, qvicka finalet måste, till följd af en med stor entusiasm uttalad önskan, gifvas da capo. — Härefter nämna vi Mozarts nionde qvartett (Bdur), en skapelse af bländande klarhet, outtömlig på ljufva melodier, på fina, originella vändningar. Vaiet af denna komposition var desto lyckligare, som den är en bland Mozarts mindre bekanta, ehuru ej mindre värdefulla qvartetter. För öfrigt gafs den såsom slutnummer, ehuru den emellan de båda andra måhända skulle varit bättre placerad. Efter den Haydnska qvartetten följde ett verk, som står lika ensamt bland den musikaliska litteraturens produkter, som dess mästare i lifvet stod biand sina samtida: vi mena Beethovens Cismoll-qvartett. Såvida benämningen qvarteti, icke blott betecknar en fyrstämmig komposition för stränginstrumenter, utan ock en viss vedertagen form derför, så kan detta verk ej kallas så. I fria, fantastiska former behandlar Beethoven här samma tema, som han först anslog i Cismoll-sonaten, derpå vidar2 utförde i Cmoll-symfonien, i Egmontsouvertyren, i Largot till Ddur-trion; sist skedde det i denna märkvärdiga komposition, som ock tillhör hans sista period: nemligen den gudomliga naturens strid mot lifvet, mot ödet, hvilken slutar antingen med en segerapoteos, eller en storartad, trotsande undergång. Det sednare här är fallet. Denna tragiska ide är genomförd i sju hufvudperioder: den första (4degio, cismoll) skildrar i djupsinniga, kontrapunktiska tongångar en utvecklingsprocess ur eit mörkt kaos, hvilken med jettesieg framtränger till ljuset — til Ållegrosatren (Ddur): en älsklig ingifvelse, vaggande sig i ljufva, gyllne drömmar. Det korta, något vilda mellanpartiet bildar öfvergången till Andantet (Adur). Ett saligt lugn, en idyllisk klarhet möter oss i denna undersköna sats, som här och der genomflätas af adagiooch allegrepartier, hvars omvexling gifver taflan ännu mera friskhet och behag. Redan uti midten förkunnar basen det kommande Scherzots rytm. I denna sats (Presto, Edur), utvecklar sig hela den romantiska praktea af Beethovens humor; dock antyda enskilda ställen redan den i bak