Aftonbladet – 24 januari 1851, sida 1

VV VV EEE at den sjelfhelåtna kanslirådianan, hvars öra och siane förnämligast fängslades af grefve Harenflychts sirliga fraser. flin var en mästare, den unge ädlingen, i konsten att säga hvad -han ells icke menade. Sedan man ännu en stund konverserat om musiken, leddes samt:let in på vitterbetens område, der den lillle magistern ansåg sig hemmastadd och kiekt slog omkrirrg sig. Han kunde icke fullkomli:t gilla någon poet sorm hittills varit känd, och-sjelfve Homår slapp icke helskirnnad undan. Virgilius gick an, men den oanständige Ovidius vilie han knappt rämna och nyare tiders skaldeanda sekoade helt och bållet den kraft som han och hans morbror Bjugg vill: söka att om möjligt åtminstone uppväcka här i Sverga Men apropos! yttrade han slutligen, tror någon af berrskapet att det finas så kallade improvisatörer ?o -AÅlla tezo; ty enbvar väntade förmodligen att få höra den andre svara då frågan framställdes så allmänt. Endast majorn syntes emellertid böjd att upptaga den. Sedan han en stund med ytterligt förvånad ocli nyfiken mina sett omkring sig på sällskapet, samt hållit Banden bakom örat som han piägade när det någon gång fölt honom in att vara lombörd, steg han fram och vitrade med ett förläget och tvekande utiryck: sJag ber så mycket om förlåtelse! Men... men... jag hörde visst inte rätt... hur var det? imp:ob... nej, jag törs inte...impro...impr...mw lmprovisatörl skrek magitern, uppenbart missbslå.ten med rakknifvens, interpellation. sÅh Gud bevars! utbrast majorn oca tog eit steg baklänges, bvem kan nu också vilja svara på sådant! Det är ju ungefär detsamma tom... som... en promotionsåsna?n Nu var det tyvärr en känd sak att den lille magistern råkat vara just en sålan, och den muntsrhet som här och der lät höra sig härflöt kanske lika mycket från denna omständighet som från majorns misstag. Magisterns beskyddarinna, kanslirådinnan, blef röd som skarlakan, han sjelf hvit som krita i ansigtet, båda hade velat st: ypa maorn, hvilken låtsade bli helt förbryllad. Om jag i min tora chkunvishet sagt något som icke var passanden, yt-, rade han, får jag ödmjukast ba om förlåtelse. Jag ären amm:l man, med försummad uppfostran och dåligt minne,