Aftonbladet – 23 januari 1851, sida 2

ven lade med ett betydelsefullt leende fingret på munnen och bortförde sin otåligt vintande dam. Balen började och fortgick, blott med de afbrott som nya uppbjudningar och förfriskningar då oeh då åstadkommo; men ännu väntade friberriunan lika förgäfves på tillfredsställandet af sin väckta nyfikenhet. Jungfru Eva blef under tiden tillfrågad, men kunde ieke lemna annan upplysning än att hon öppnat dörrarze för ffyrå personer, oeh blott sett två, grefven och ban3 betjenit, komma ut igen. Den sednare hade fått sin busbondes uttryckliga befallning att taga nycklarne och icke lemna dem ifrån sig åt någon annan än honom sjelf. Hvilka de ivliste voro, kunde hon ej begripe, ty de3å:vängde hela tiden så, att bona blott fick se dem på ryggen, och betjenten svarade ej på någon fråga. Friherinnan svettades, och ehuru ingen mer än bennes dotter hört frågan till grefven cch dennes förbehållsamma svar, kunde dock bvar och en ce af hemnes oroliga ögonkast åt alla dörrar, a!t hon väntede på mågot serdeles — att någonting liknande en ny syrpriso måste vara i farvattnet. Dansea hade omsider upphör!, emedan supga skulle arrangeres i salep. Sällskapet var samlidt. i de öfriga rummen, och ännu satt den olyckliga friberiinnan lika plåged af sin tantaliska nyhe:störst. Wan gjomde musik — hon hörde det ej. sTant lilla! Nog spelar Rosamunda harpa?s — ar märkte grefven, halft frågande, som icke fick den blygsamma kusinea ait erkänna sin talent. På ryggene — mumlade friherisnan halfhögt, ty hon tänkte blott på jungfru Evas o d. Grefven studsade och alla som sutit nog nära att uppfånga hennes besynnerliga svar sigo med en viss häpnad på benne och hvarandra. Tant hörde visst inte min frågan — sade Harenflycht, i det han höjde rösten oc3 satta lade sin band på friherion2ns — ptant, som sjel! spelt så mästerligt harpa, har visst öfverflyttat sin sköna konst på Roiamunda?s Ett spörjsmål, framstäldt i sådan form till ett fruatimmer, hade, som lisaren fisner, kupnmit uppväcka benoe från de döda. (Forts.)