Aftonbladet – 23 januari 1851, sida 2

nklig derföre, att den flitigt begagnas af alla m vilja göra sig vigtiga eller intressanta på lovägar, skaffa sig inflytelse och befordran m. med ett ord af lycksökare eller dem som äro I sin natur anhängare af godtycket, och hvilka turligtvis söka uppdrifva nyssnårmnda ömtåligst till dess största möjliga punkt, firamställa alla m höra till oppositionen såsomi illasinnade, en sig sjelfva och sitt parti såssom de enda Isinnade, o. s. v., allt till deras egen fördel. ärigenom måste då slutligen dlet olyckliga rhållande uppstå, att äfven en rregent med i unden upplysta och liberala ttänkesätt kan mma att betrakta sig sisom em martyr för ;eböriga anfall och förföljelser, äfven vid de ttmätigaste anmärkningar, som under ett verk st konstitutionelt representatift system icke inde komna i fråga att skrifvas på hans räkng, och en annan följd deraf ser man i den rfarenheten, att regenterna i sådana länder, er monarkiens sammansmältande med folkviln genom representationen ännu ej blifvit en erklighet, finna sig vida mindre lugaa och ckliga, än regenterna i de ofvam citerade starna, och stundom betagas af farlhågor, som i 3 sednare icke existera. Men den ifrågavarande falska ställningen gifsr ock anledning till en annan olägenhet, af ååhända ännu betänkligare art för det allänna, nemligen till ett tillbakasittande af den inna dugligheten, och att de höfre statsärenerna småningom komma mer oci mer i hänerna på medelmåttor, då regenien i följd af n förutfattade nyssnämnda föreställning i allänhet måste frukta att anförtro sig till några än af vidsträcktare synkrets, större anda och ntusiasm, hvilka skulle använda sin kraft på ealiserandet af några bland de stora och geomgripande ideer, som representera tidens ehof. Denna medelmåttans makt och inflyelse å ena sidan oeh å den andn fruktan för e stora grundsatsernas tillämpning kan i längen aldrig blifva helsosam för et. helt rike. Då vi i början af denna framställning kom10 att nämna de stora furstekongresserna efter apoleons fall och under restaurationen, kunne i ej underlåta att såsom ett stöd för hvad nu sdnast här ofvan är yttradt citera en skilring, som förekommer i ett arbete af den irde politiske skriftställaren Görres, i hans rbete öfver kongressen i Verona, rörande det mne vi hår vidrört, om följderm af regenteras begär efter maktfullkomlighe och af frukan för den anda och vilja, som wpenbarar sig land folket. Man måste ihågkonma, att Göres i sin lära om statsrätten i öfrigt visserlien icke var någon republikan, utan tvertom ulit monarkisk och konservatif, fastän på ett örnuftigt sätt; och hans yttranden böra sålees ej heller kunna jäfvas af de konservative. e här ett stycke, som vi funnit reproduceradt ett Berlinerblad, såsom lämpligt till de nuarande förhållandena i Tyskland; men som ör dess mästerliga innehåll säkert äfven här an förtjena behjertas: Furstarnas öra, såger Görres, är från trenna idor bestormadt i skiljaktiga riktningar. De ro på förband intagne för det egna personliga atresset; allt för ofta uppvuxne vid begreppen m egen maktfullkomlighet, hvillket de emotagit såsom ett arf af förfådren, och ansett sig örpligtade att öfverlemna åt sina efterkomnande, hängifva de sig alltför beredvilligt åt len absoluta maktens läror, och hafva svårt utt begripa huru någon med godt samvete och nsigt i verldens gång, kan förfäkta en motatt åsigt. En sådan sinnesstämming inträffar å mycket lättare, ju ädlare regjeniens natur r, ju bättre ban i sitt innersta :är sinnad, ju tarkare hans föresats är: att endlast åsyfta sitt olks väl, och ju mindre han följaktligen kan atta hvad gedt som skulle uppspira. deraf, om nan emot denna rena afsigt ville beväpna masans passioner, som väl ej kunde förhindra det mda, men väl vore i stånd att hårama utföandet af mången god och nyttig sak Deraf uppkommer nu, att furstarne endast glltör villigt öppna sitt öra för dåliga rådgifvare, sarat tro sig se sin naturliga ställning i ett af extremerna. Ty de meakthafvande, som sålunda oklokt kasta sig ia uti partistriden, se nu ut folkeb sin motståndare, och ett mindre ondt i partiernas inbördes kamp förvandlas till stt större i samhällsmedlemmarnas krig med staten. Folket, uppvaknadt till klart medvetande, känner lifligt sina rättigheter, som vida mera förtjena sägas vara utgångna fråm Gud, än det herravälde (Med Gudsnåde-herraväldet) som man väl för någon tid kan med våld påtvinga detsamma, men som man likväl aldrig mer under förevändniogen af statens bästa kan göra rivilligt och rättsenligt gällande. Folket värderar visserligen mången af sina regenters goda vilja och välmenande tänkesätt; men det inser illika dessa egenskapers otillräcklighet, samt bräckligheten af dessa tillkonstlade statsmachiner, hvilka blifvit konstruerade, enligt principen af obetingadt godtycke. Folken hafva lidit alltför mycket af det fruktansvärda onda, som hemsökt verlden i farans ögonblick, i anledning af dessa machiners obrukbarhet, ceh de hafva varit alltför uppmärksamnna vittnen till den smälek, med hvilken de märm betäckt sig, bvilka uppträdt emot den lefvandde rörelse, som uppenbarat sig i tiden, för att ktunna sätta nå