Aftonbladet – 23 januari 1851, sida 2

till inskränkningar i eller koatroller på denna böjelse. Vi erinre oss någonstädes nyligen hafva läst den anmärkningen af en utländsk författare,l angående de på sin tid ryktbara kongresserna i Troppau, Verona och Laibach, att medan der mycket talades om folkens sanna lycka, oml kristendomens och religionens återställande m. m., såg man ur alla dessa fraser den princip utveckla sig, att hvarje författning, som hin-) drar fursten att regera såsom han vill, är en! olycka för folket. j Jemför man härmed den ton eller jargon,; som gör sig gällande, dels offentligen hos dell sig så kallande konservativa fraktionerna vidl offentliga förhandlingar, dels också inom deras enskilda umgängeskretsar, så skall man snart ! finna, att den utlöper i samma syftning, hvil-l ket på det officiella språket heter att Sverige måste hafva en stark konungamakt; hvaremot allt som afser verkliga kontroller emot denna makts godtyckliga utöfning, eller det representativa systemets realiserande till ett verkligt och kraftigt uttryck af folkviljan, med anspråk att få utöfva en bestämd inflytelse på regeringssystemet, å andra sidan rubriceras såsom bemödanden att inskränka, ja att undergräfva konungamakten, bana vägen för republiken m.-m., äfven då, såsom här varit fallet, det demokratiska partiet icke ens satt i fråga det ringaste som kan förlama den exekutiva myndighetens kraft eller regeringsmaktens stora — prerogativer, hvarken i utnämnandet till embeten, eller i högsta befälet öfver bela den civila, ecklesiastika och militära hierarkien. Detta obestridligt faktiska bevis på de libera!as stora moderation och återhållsamhet bör man de reaktionära eiler den rena royalismens kömpar aldrig erkänna; och hvarföre? Jo, emedan öfvervigten af ett hof, en personalomgifning, en kamarilla och af vissa såsom allenastyrandets bundsförvandter vanligen framstående privilegier och kastintressen utgöra ett nödvändigt lifselement för de ultra konungske. Det kan också ej nekas, att de politiska inrättningar, som nationen i sina grundlagar skall ga till säkerhet emot den godtyekliga makten, i sjelfva verkst äro till den grad svaga och liknande blotta skuggbilder, att de knappt kunna sägas existera annat än på papperet. Den enda verksamma och säkra kontrollen emot vådan af styrelsemaktens inkräktningsbegär skulle ligga i Ständernas rättighet at för hvarje riksdag bevilja eller afslå anslagen, och detta är i sanning en icke obetydlig rättigbet; men utom vådan att begagna denna rättighet annat ån med största varsamhet, så vidt fråga är om inskränkning af redan varande anslag, då hela organisationsmakten i alla fall ligger i konungens hand; har erfarenheten tillika mer än tydligt visat, att den i de flesta fall kan tillintetgöras genom tillfället att maniera sakerna medslst de båda första ståndens majoriteter, genom förstärkta utskott, genom vägrande af voteringspropositioner m. m. Vid åsynen af allt detta kan man på en? sidan icke undra, att Regenten ej är angelägen att göra sig af med en så beqväm representation, om endast den tilifälliga fördelen afses. Men å en annan sida har en sådan sakernas ställning äfven sina olägenheter för regenten sjelf, och ändamålet med denn2 framställning är att påpeka ett par sådana. Utistater hvarest det representatift konstitutionella systemet kommit till verklig betydelse, och der icke Irepresentationen såsom hos oss bär sin egen Itillintetgörelse inom sig, så snart det blir fråga lom vigtigare politiska frågor eller om regelringssystemet, der kan det visserligen ofta hända latt regenter: tycker sin makt vara mycket Ikriogskuren, oaktadt ban ännu alltid har ett Iganska betydligt område för sin sysselsättning loch omtanka; men der vet han i alla fall redan på förband att så måste vara, och finIner sig i allmänhet rätt väl deruti. Sålunda har man också aldrig sett någon klagan deröfver, att agitationerna om reformer, vare sig af Iregeringssystemet eller inrättningarna i Engzland, i Belgien eller i Danmark, efter grundlagens ioförande i sistnämnde land, innefatta någon förolämpning mot drottning Victoria och prins Albert, mot konung Leopold eller koInung Fredrik den sjunde, och å andra sidan företer sig likaledes det märkliga faktum, att uti .Jintetdera af dessa länder visar sig inom parti lerna något egentligt missnöje eller animositet I mot regentens person, just derföre att han en Igång funnit sig uti att vara en konstitutionel Ikonung, en verkställare af representationens I vilja. Annorlunda förhåller det sig i alla de lländer hvarest man äflis att upphöja och fram.Ihålla den personliga regentviljan eller allenaIstyrandet, visserligen mad bibebållande af de ,konstitutionella garantierna till skanet, men sJutan någon inre lifskraft. Der måste det för det första hända, att då nationen betraktar re genten såsom den egentligt styrande och bestämmande, så blir det äfven ban, som mer eller mindre omedelbart träffas af klandret öfver de åtgärder som kKunna vara egnade att väcka missnöje, och detta så mycket mera iden mår som det visar sig, att ombyte af mimstrar ickt verkar någon förändring i systemet. Seder -I mera måste det å andra sidan alltid inträffa, att regenten, just emedan han betraktar sig sjelf såsom den der skall svara för allting, måste mera ömtåligt taga åt sig personligen de anmärkningar som göras mot stvre!ssåtoärdarna. fo r 8 mm ww — 7 KF