Aftonbladet – 21 januari 1851, sida 2

mr rr —— —— ---—-—Q —— X?o men Hvilketdera? Att man säger så, eller att ban verkli gen är det? frågade öfversten leende. Båda., Märtha sydde så ifrigt att tråden slog knutar. Så-å! Det fägnar mig att höra, isynnerhet af er, son tvifvelsutan känner honom bättre än andra. Många fler göra det visst lika väl som jag, och af in sen kan ni få höra ett annat omdöme.s Desto bästre ... Ni är då fullt öfvertygad, min fru — förlåt en gammal sjömans framfusighet — satt min ung införvandt, om jag så fär kalla henne, gör ett i alla afse nden godt parti, och mot hvars ...uppgörande icke helle let minsta var eller är att anmärka ? Herr öfverste! svarade Märtha, besegrande sin förvir ring med lugn och värdighet, i det hon åter såg upp oci ästade en stadig blick på Edwin, ehuru hennes kinde innu glödde af en högre färg; jag förstår ej rätt er me ning med dessa spörjsmål. Vill ni blott veta mina tank om pastor Elfborgs karakter, så har ni redan hört att ja fullkomligt instämmer i det välförtjenta vitsord, hvar oc en som känner honom är färdig att lemna; men hvad de sista frågan beträffar, kan jag så mycket mindre uttala et bestämdt omdöme, som, utom det att man i allmänhe har ganska olika begrepp om eti godt parti, jag — upp riktigt sagdt — lika litet tycker om att befatta mig me indras förhållanden, som att afgöra öfver saker, hvilka ick ingå mig. Jag respekterar hvars och ens öfvertygelse och när fru Willmer ansåg det rätt och godt att knyt ienna förbindelse, bör hon, synnerligast nu, slippa alla för värmande anmärkningar,. Hennes barn gåfvo, af kärle och pligt, vikå för hennes önskan, och vi, deras vänner — y. så anser jag oss båda — hafva icke annat att göra ä hoppas att den måtte realiseras till deras lycka, och se dan — glädja oss åt densamma.n I . Märtbas ord tycktes för ett ögonblick nästan förbryll öfversten; men van att lätt och hastigt finna sig, fattad han förtroligt hennes hand och sade med en bjertlighe som helt och hållet försonade henne: Ack, min fru! Ja inser nog, att jag måste förefalla er bra underlig och djer efter så ringa och kort bekantskap; men ni får ändå ick döma mig för strängt. Jag är, som ni väl torde ha hör en förflugen sälle, som hvarken väger ord eller gernin när något faller mig is; men mitt vppsåt är icke derfö det sämsta, och jag vågar tro, att om ni kände eller för stode mig, skulle den fråga, jag nyss framställde, äfven sy nas er mindre opassande. Tänk nu ej illa om mig, ja ber er!n